Arbetsdagen blir så lång när man jobbar hemma. Man hinner dricka kaffe på balkongen med solen i ansiktet och fågelkvittret i öronen. Man hinner äta lunch framför teven och se ett helt avsnitt av nån tramsig serie. Man hinner sortera alla filer och mappar i datorn medan diskmaskinen och tvättmaskinen brummar sådär hemtrevligt i bakgrunden.
Faktiskt blir arbetsdagen så lång att den aldrig tar slut. Det händer ganska ofta att jag svarar på meddelanden och rättar texter långt in på kvällarna. Och när en elev frågar om vi kan ha prov på en lördag svarar jag: Absolut! Klart vi kan. Och så har vi det.
Jag hör ju hur det låter, det kan aldrig vara bra att smeta ut sin arbetstid över veckans alla vakna timmar. Varningsklockorna klämtar ödesmättat. Jag läser om människor som har skapat en struktur, de går upp som vanligt och klär sig i jobbkläder, arbetar sina timmar och sen slår de igen locket på datorn och då är de lediga. Det är säkert hälsosamt.
Om jag koncentrerar allt arbete till mellan 8 och 17, då är jag ledig sen. Men vad är det meningen att jag ska göra då? Visst, jag kan handla och laga mat och diska och tvätta som alla andra. Jag kan läsa de där böckerna jag inte hunnit med och se de där serierna som står på väntelistan. Men det finns en gräns för hur många timmar jag orkar se på serier. Och läsa böcker gjorde jag ju redan innan corona.
Nu är jag visserligen så lyckligt lottad att jag drabbats ovanligt milt av den sociala distanseringen. Jag har inte så många intressen. Jag träffar inte ofta vänner utöver de jag har på jobbet. Jag går sällan på krogen och på bio. Jag reser ingenstans.
För mig är livet ungefär som förut. Lite glesare köer på Ica. Förutom att jag inte har lektioner med mina elever är det mesta sig ganska likt.
Åh vad deppigt ni tyckte att det där lät. Stackars människa. Men jag har det bra. Jag gillar att läsa och laga mat och gå långa promenader. Och så gillar jag mitt jobb.
Jag gillar det så mycket att jag faktiskt gärna smetar ut det över dygnet. Om jag känner för att knåpa ihop en betygsmatris klockan 22 en onsdagskväll, då gör jag det. För jag vet att det innebär att jag kan sitta en extra timme på balkongen i morgon. Och SMHI har lovat sol.