Lördagen den 15 augusti 1914 ståtar Kneippbyn med en annons högst upp på första sidan: ”Pragerkvartetten konserterar för sista gången”. Denna på sin tid välrenommerade stråkensemble med bland annat Ludwig van Beethovens sena kvartetter på sitt program, besökte alltså ön då världsbranden spred sig i Europa. Kanske passade Beethovens kvartetter, som enligt mig har en märklig blandning av mörker och modernism, speciellt bra till det lidande som var under upprullning för Europas befolkning. Krigsnyheterna har nu letat sig in på första sidan i GA och fått en egen vinjett, den lakoniskt korta sammanfattningen ”Kriget”.
Vi kan där läsa om ”Franska segerbudskap”, där den franska generalstaben fortfarande tycks leva i illusionen att Belgien, förstärkta av de ännu inte stridsfärdiga engelsmännen, skulle hålla den tyska högra fronten låst emedan huvudslaget skulle stå i centern, läs Elsass-Lothringen.
Joffre (Frankrikes överbefälhavare) hade visserligen på sin vänstra flank (alltså tyskarnas högra) grupperat sin 2:a armé under general Lanrezac, men ville absolut inte lyssna på dennes alltmer desperata rop om förstärkning. Tyskarnas modus operandi, Schlieffenplanen, det vill säga anfall på Frankrike genom det neutrala Belgien, svarade alltför väl mot fransmännens egen plan för kriget mot Tyskland; anfall mot den tyska centern riktning Rhen (Plan 17). Franska överkommandot ansåg till och med att det var bra om tyskarna förstärkte sin högra flank då detta skulle försvaga deras center. Detta synsätt var naturligtvis till föga tröst för Lanrezac som återkommande skickade sin alltmer molokne stabschef Hély d´Oissel till Joffres överkommando och mötes av en officer som sa: ”Vad? Är ni här igen? Oroar sig er Lanrezac fortfarande för att bli anfallen i vänstra flanken? Det kommer inte att ske, och OM det sker, så mycket bättre”.
Denna illusion, att de egna planerna trumfar verkligheten, som i alla tider tycks hägra i härförarnas hjärnor bildar på bägge sidor i augusti förutsättningar för ”det städ där Europas ungdom hamrades till döds”; Västfronten.
På sidan tre i GA denna dag letar sig dock den, för fransmännen, alltmer obehagliga sanningen upp. Under rubriken ”Senaste nyheterna från kriget” återfinns ett privattelegram till Gotlands Allehanda
”…ganska betydande franska trupper marscherat in i Belgien öfer Charleroi och fortsätta i riktningen mot Gembloux (mellan Namur och Bryssel). Belgiska arméns vänstra flygel lär efter en häftig strid, hvarunder den utsattes för en fruktansvärd eld, ha kringgått fiendens högra flygel”.
Det var naturligtvis den pressade Lanrezac som med sin 2:a armé möte den oroande upptrappningen på tyskarnas högra flank. Det franska överkommandot kunde inte nu i mitten augusti helt blunda för de fakta som tydde på tyskarnas planer i Belgien och Joffre gav Lanrezac tillstånd att flytta sin vänstra flygelkår till belgiska Dinant. Lanrezac lär ha ironiskt kommenterat orden ”Hög tid…!”, men hävdade att hans armé måste flytta ytterligare in mot den anstormade tyska höger flygeln. Det skulle efter allt var över konstateras att Lanrezac hade haft rätt hela tiden. Joffre gjorde som befälhavare i alla tider och bestraffade denna framsynthet med att ge Lanrezac avsked. Det franska överkommandot fick inte ha fel och om så hände fick detta inte påpekas.
Men i den stora världen finns även den lilla världen, där lyckan är granne med hoppet i fotogenlampans sken. Under rubriken ”Förlovade” ser vi att Birger Areskog och Agnes Rohnwik slutit ringarnas förbund i Fårösund den 15/8. I de återkommande annonserna efter ”jungfrur” denna dag ser vi att ”Fru Ebba von Corswant söker en ordentlig och kunnig injungfru” till gården Stafva. Annonsören kan nås på telefonnummer 5, Barlingbo. Löjtnant Lindwall nöjer sig med ”En pålitlig jungfru” som ”får plats genast”.
Den gotländska verksamheten kopplad till kriget är än så länge blygsam. Blockader och ransoneringar har ännu inte slagit fullt ut. Men under rubriken ”Gotländska truppernas sjukvård i fält” återfinns en anmodan att förfärdiga och skänka ”örngott, maggördlar, operationsförkläden, kuddar och strumpor” till Skyddsföreningens lokal, Vårdklockagatan 6. När vi i dessa dagar hör hur de ryska trupperna som ska sändas till Ukraina anbefalls att be sina fruar, flickvänner och mödrar om bindor för att ta med för att förbinda sår i kriget svindlar tanken på att inget förändrats, bara platsen där det sker.
En reflektion om att exporten av lingon ska störas av kriget återfinns under ”Lingonskörden och kriget”. Där är oron för exportförlusten uppvägd av ”att lingonen i år hade utsikt att äntligen för en gång skull komma de inhemska hushållen tillgodo i en allmännare utsträckning än hvad som tidigare varit fallet” och ”Slutligen torde de förändrade förhållandena komma att ge upphov till användning i praktiken af en utexprimenterad metod, nämligen torkning av lingon för framtida behov”. Detta positiva sätt att se på de annalkande krigets begränsningar för kringliggande stater kan te sig naivt och världsfrånvänt, men det är alltför lätt att döma den upplevda dagen med eftertankens förnumstiga facit. Människan lever på många plan samtidigt. Arméer belägrar städer och fäller bomber samtidigt som någon förlovar sig och lingon läggs på tork. Då som nu.
Någon som gör varken eller den 15 augusti 1914 är ”Banktjufen Lindgren” som döms till tre månaders straffarbete och ”1 års vanfrejd”. Vad var då ”vanfrejd”? Jo, det var ett straff som innebar att den tilldömde förlorade sin aktning och heder i övriga medborgares ögon. Man får anta ett hinder för arbeten, uppdrag och förtroenden i det allmännas tjänst, kanske kan man jämföra med den nyare formen av skamstraff; cancellering, det vill säga utestänga någon för dess – i betraktarens ögon – klandervärda sätt.
Sensommaren var tydligen varm på Gotland 1914 då ”En del hemstickade yllevaror säljes billigt i denna månad” på Nikoliagatan 21.
Tyskarnas framfart i Belgien fortgick även om den tillfälligtvis hade stoppats av ett – får man säga i sammanhanget – heroiskt motstånd av belgarna under ledning av sin unge regent kung Albert.
Deras avancemang in i Frankrike skulle inte hejdas förrän en dryg månad senare vid slaget vid Marne, det närmaste tyska armén kom Paris. Bland de svenskar som stod på den tyska arméns sida återfinns Sven Hedin, världsberömd upptäcktsresande, med grumliga rasteorier och ständig beundrare av den germanska kulturen och dess företrädare. Denna artikels författare har tragglat sig igenom hans idolporträtt av tyskarna i boken ”Fronten i Väster” på 788 lätt absurda sidor. Här återfinns mycket lite av krigets offer och fasor såvida det inte uppvägs av lika delar hjältemod och mannakraft. En studie i förkrympt maskulinitet och självhävdelse. Det är ett ödets ironi att han även var en betydelsefull ledamot av den Svenska Akademin.
En tröst i kriget erbjuder en annons på sista sidan i GA: ”I Fältsutrustningen ingår ovillkorligen PIX-pastiller, effektivaste skyddsmedlet mot förkylning i respirationsorganen” och ”BRIS-pastiller, i hög grad svalkande och ovärderliga vid marscher och strapatser” som tur är så ”Säljes de öferallt i påsar á 10 öre” av ”ensamtillverkare Ericssson & Rabenius”.
Det var väl tur, med tanke på de umbäranden som väntade…