Inget är unikt, allt är en följd av något annat. Ett enda kan jag vara säker på, hur bra tankar jag än tycker att jag tänker är de redan tänkta av någon annan.
Jag skriver det inte för att verka uppgiven och tyngd, istället för att jag ibland glömmer hur mycket jag lånar av min omgivning.
Hur mina åsikter och funderingar skavs och vässas mot andras, för att i slutänden formas till mina egna, om än alltså inte unika. Unika är vi endast vid födseln, sedan börjar vi härma.
Under en period av mina tidningsår intervjuade jag ganska många unga lokala musiker och rockband. Det var en härlig tid, sprudlande ungdomar som brann för sina riff och refränger, sunkiga replokaler som luktade fotsvett och öl.
Gemensamt för alla band var, när de i ord skulle beskriva vilken typ av musik de spelar, att det just de gör är alldeles eget.
”Asså, det går inte att jämföra med något annat”…och så lät det ändå precis som det mesta låter.
Nej och nej igen, det är inte meningen att vara negativ. Så klart att dessa band trodde på sin själva, vad annat skulle de göra. Bara det att det inte finns så mycket som är alldeles eget. Skönt på ett sätt, då slipper vi känna oss som enslingar.
Vi är avbilder av varandra, vi formas av det och dem omkring oss, tar in och väljer bort, lånar utan att skämmas, föds i vår nästas ögon.
Lånas gör även prylar emellanåt. En kompis lånade en gång i tiden en liten svartvit bärbar tjock-tv, den kom aldrig tillbaka och aldrig har jag heller saknat den. Den hade ett utdragbart antenn-spröt, det var innan det digitala.
Jag har lånat ut en gammal säng också och en byrå, det är länge sedan. Jag kan nog säga att vederbörande fått prylarna.
I min vinylhylla står en Jean Michel Jarre-LP, en med Status Quo och en med Peter Green. Jag lånade dem av en barndomskamrat, det var på 70-talet.
Jag tänker att det länkar oss samman i evighet. Så länge jag inte lämnar åter dessa sällan spelade album är vi alltid ett.
Vid ett tillfälle, rätt länge sedan, hörde en bekant av sig och undrade om han kunde få tillbaka den Björn Afzelius-LP jag lånat många år tidigare. Blev lite överraskad, tänkte trots allt att det kanske var min efter så lång tid.
Jag ligger tvåhundra spänn back på ej bokförda penninglån. Det är ju fan, men ändå okej. 1991 på sommaren lånade jag ut sjuhundra till en kollega, det var vid en Bankomat på Avenyn i Göteborg, jag gav honom i handen. Sen såg jag aldrig ens röken av dem.
Å andra sidan lånade jag samma sommar på en bar i Höljes i Värmland en femhundring av en annan murvel. Och nej, dem fick han aldrig åter. Sedan dess finns de båda, kanske annars glömda, emellanåt i minnet.