Det är en tid när inte mycket är som det brukar. Men när det regnar, regnar och vattenbristen ändå tilltar, när ett nytt virus lamslår samhällets alla delar, när klass 2-varningar utfärdas (ja, det kan vara ett jäkla liv där, jag minns själv när jag gick i tvåan, en som hette Sören var en riktig vilde!), när fartyget får slagsida och när J står vid gränsen och hävdar att Tingsryd, Sveg och Bockara är fullt, när folk helt ogenerat kommer ut som idioter i debattforum och kommentarsfält, när det aldrig snöar, när han som vill bli statsminister i direktsänd radio droppar meningen ”en regering som bara förlitar sig på experter inger inget förtroende”…ja, vad gör vi då?
Jo, då tycker jag att vi gemensamt tar varandras tvättade händer och sjunger ”We shall overcome”.
Nej förresten, jo, du får sjunga om du vill, men jag går hellre längst bak i skivbacken. Det är där de står, skämsskivorna, de låtar som finns längst in i våra hjärtan.
Nu är det kanske inte så många som har LP-skivor i ölbackar längre. Men det fanns en tid då de stod i varje hem. Stereohögtalarna också, helst stora som utedass. Men skivbackarna. Hos oss grabbar skulle Deep Purpe, Kiss och Status Quo stå längst fram. Det gjorde de hos mig också. Jag tänkte att jag var tuff då. Gå med Lee-jacka och frusta riffet till ”Smoke on the water”.
Tänk så svek jag mig själv, för det där var ju inte hela jag. Längst bak gömde jag de skivor jag tyckte om allra mest.
Med tiden förstod jag att ingenting är tuffare än att bejaka sina mjuka sidor, att som man kliva ur den påklistrade mansstereotypen att var hård och karg. Så sedan länge står Abba och ELO längst fram (jo, jag har skivbackar) och ligger högt på listan över mina lyssnade akter på Spotify.
Det är länge sedan jag slutade skämmas, ibland till mina tonårsbarns förtvivlan. I musikquiz-sammanhang är jag alltid chef över mespopen och jag är glad att kunna säga att jag smälter av The Osmonds smörigaste låtar.
I alla tider har musiken och kulturen varit viktig i tider av kaos (satsa på kulturen!). Det är inte för inte det finns fältartister, hoppet och musiken är det sista som överger människan. Slavarna sjöng på sydstaternas bomullsfält, när inget annat återstår kan man åtminstone nynna på en sång.
Det är lite naivt, kanhända. Men i tider av oro måste vi ty oss åt det som är hemma och vant. Musiken som en stunds flykt och en famn att vila i.