"Vad är det för jävla fel att i att bli den som är kvar i våran stad, där vi vuxit upp, vad är det för fel i att älska det man har” sjunger artisten Linnea Henriksson i låten ”Halmstad” och när den absolut oväntat kommer till mig i bilradion fylls jag av rörelse och vemod.
I hennes ord finns en liten, liten del av mig själv och får mig att känna mig som en svikare av min egen hembygd och ursprung.
Jag har själv kallat dem så; ”de som blivit kvar”. Jag är vän med några av dem på Facebook, människor jag gått i skola och vuxit upp med, på avstånd är jag del i deras liv liksom de är del i mitt.
De går ut med hunden, gymmar, provar whisky, tänder grillar. Vardagsbilder som det är i sociala medier, med min välbekanta stad i fonden, omgivningar jag en gång var del av.
Vägen till skolan, Kungens Eriksgata, klarinettlektionerna, Queens nya LP, svettiga handflator mot skoldansbröst, berberishäckar, tonårshöst, mexitegel, olycklig jävla kärlek, SCO, ”Kojak”, smalspårig Manchester, studentmössan mot skyn.
Och sedan vägskyltarna som pekade bort. Vännerna som gav sig av, mot plugg och jobb, jag som blev kvar.
…innan jag också flyttade, för att jag ville. Bort från spöken, från hänt och känt, fram mot nya minnen.
Jag fick jobb, gav mig av, av en slump händer mycket och med tiden var mina bopålar nedslagna med vatten runt om sig.
Så är det för många i världen. Människor ger sig i väg för att de vill, för att de tvingas till det och från den dagen är hemma bara minnen som inte sällan gör sig bäst på avstånd.
Det jag har är det jag hade, mamma och pappa är spridda under skogskyrkogårdens höga tallar, jag har inte längre någon uppgift, inget att komma hem till.
Du som läser det jag skriver vet att jag ofta uppehåller mig kring ”hemma” i intervjuer och spalter. För att ”hemma” är en bas, den plats referenserna utgår ifrån, den käpp i jorden linan till min livsballong sitter fast i.
Det är därför den där låten träffar mig så. Jag beundrar alla som landat i ro vid de gator de lekt. Vad är det för jävla fel…inget alls. Inte det minsta. Det här är en slags lovsång till dem som låter sig nöja. De som inte "blir kvar" utan aktivt väljer att stanna.
Jag tänker på barnen som har ett helt annat hemma än mitt, mitt är en plats dit de kom på besök och fick porterstek av farmor. Nu är fokus flyttat, allting har en ny medelpunkt, en ny källa med klart vatten.
Vad blir det av dem? Kommer de att älska det de har eller drar de vidare, och vad tar de i så fal med sig i hjärtat.