Bokrean var förr en stor grej. Det var då man prickade för ett tiotal böcker i Wessman & Petterssons katalog för att sedan hämta kassen med litteratur som skulle räcka i ett år. En bok i månaden i snitt. Mera hann man inte med. Jobbet stal en stor del av ens vakna tid. Det fanns även annat som yrkade på närvaro.
Nu har saken kommit i ett annat läge. Gott om lästid. Är du bra på mattematik så kan du säkert klura ut vad ökningen blir i procent när man går från en bok i månaden till två i veckan. Av ekonomiska skäl har jag lagt bokrean på hyllan. Är istället en trogen gäst på Almedalsbiblioteket där jag aldrig har lärt mig att hitta. Vill inte framstå som en dumskalle, det vill säga att fråga någon i personalen hur man orienterar sig i massutbudet. Håller masken och väljer i stället några av böckerna som står på översta hyllan med framsidan utåt.
Grannen Rune Högberg brukar sticka till mig något läsbart ibland, liksom vaktmästaren Micke Sahlsten. Och så har vi Gåvan second hand på Skarphäll. Där kan man stöta på det oväntade. Vilket hände för några veckor sedan. Inte visste jag att Bernt Bison Nilsson har gett ut böcker. Vad jag vet om honom är att alla vet vem han är. Kändis nummer ett på ön. Endast Lasseman Larsson kan konkurrera.
Nåväl, där står jag med en bok i handen. På framsidan en röd klänning upphängd på en galge framför ett stort träd och så en tupp. ”Sista dansen” heter boken som utkom 2011. Författare Bernt Bison Nilsson. Vad är nu detta!? Handlar den om en lördagskväll på logen i Hejde? Där förekom förvisso både dansanta och panelhönor samt en och annan sprättupp från stan. Men så flaxar tankarna i väg till Arto Paasilinna. En författare jag gillar efter att ha läst bland andra ”Harens år”. Har harpalten bytt skepnad till en tupp? Jösses! Köper boken, för nu vill jag ha klarhet.
Paasilinna i all ära, men jag vill påstå att Bison tar klivet vidare. Bjuder på en surrealistisk resa på hög nivå. Jag har läst boken – och sparat den. Brukar annars läsa och förpassa vidare till Kjell Karlsson i grannhuset. Det är många år sedan jag öppnade en bok som kan konkurrera med ”Sista dansen”. Och då plöjer jag ändå ett par i veckan. Tuppen på bokens framsida beskrivs som hypokondriker, mansgris, besserwisser och hopplöst förälskad i en estnisk fasanhöna. Och han är bara en i raden av alla udda figurer som Bison underhåller läsaren med.