Det är för mycket nu. Boomer. Låt mig locka fram min inre boomer. En boomer är en bakåtsträvare läser jag på nätet. Internätet alltså, det som inte fanns förr. Lite bra är det trots allt med DATAN för det är nära till kunskap. Även till den alternativa dessvärre.
Men: Varför finns allt? Måste allting verkligen finnas? Måste allt precis allt vara helt och hållet möjligt?
När sonen var liten, mellanstadieålder, var han kolossalt fotbollsintresserad och ville söka till någon akademi eller vad det var. Hur visste han ens att den fanns?
Men det visste han uppenbarligen eftersom han även presenterade tänkbara jobb på orten för oss vuxna. Det var ett ständigt parerande för infall fådda från nätet.
Jag tänkte på den egna uppväxten, vad visste jag då om världen? Jo, att det fanns en bollskola på hemorten…och det räckte gott och väl.
Förutom det rent politiska är jag nog trots allt en DDR-gubbe. Där fanns, har jag förstått, inte mycket av särskilt mycket.
Möjligen opassande att relatera till för alla som växte upp i den miljön, men det finns trots allt någon fint i en aning begränsningar.
Att längta är bortkollrat i den nya tiden. Längta till nästa tecknade serie eller fotbollsmatch i tv, till ett brev man visste var på väg (hem från skolan på lunchen för att kolla lådan), till att långfredagen skulle vara över och till att de sparade pengarna skulle räcka till en ny LP-skiva. Längtan gör saker och ting viktiga.
Det är snart långfredag, förresten. Ett par veckor bort bara. Långfredagen var årets längsta dag, då hände i min barn- och ungdom ingenting, ingenting var öppet. Härdande.
Jag tycker synd om butikspersonal som måste jobba jämt, morgon, middag och kväll, vardag och fest. Det alltid öppna har i sin tur gjort oss stadsbor totalt utan planering och framförhållning, när som helst går att få tag i en rödlök om det är tvunget.
Och sedan mobiltelefonen kom, nej, inte heller jag skulle klara mig utan en sådan, men sedan den kom är det mycket som svajar.
"Vi bestämmer inget, jag hör av mig”. Och så går man där och väntar, jag som AVSKYR att vänta och aldrig har missat en tid, i den mån tider alltså bestäms.
Däremot har jag väntat på andra. I timmar, dagar, om det läggs samman. Tänk vad mycket annat jag kunnat göra med den tid jag bestulits på.
Hundratals tv-kanaler, lika många erbjudanden att rasera sitt liv via casino-spel, mjölkchoklad i 50 smaker och chips också. Varför finns det så mycket av allt och när ska vi bli nöjda?