Kyrkogården på Allhelgona, regnigt, mörkt men också ljust av alla ljus. Så tydligt att tiden går och att människor som en gång funnits glöms med tiden medan släkten följa släktens gång. Så få ljus i ena delen av kyrkolunden, så många i en annan del. En påminnelse om alltings förgänglighet. Vi jagar våra klick här på redaktionen, sedan jagar vi dem inte längre.
• Forskare i DN: För en femåring känns drygt tre veckor som lika lång tid som ett år för en 54-åring.
• Ibland undrar jag hur och om gotlänningar lär sig geografi i skolan. Troligen inte, med tanke på att så många säger att de ska "upp till fastlandet" även om resan går med båten till Oskarshamn.
• Fan vad jag blir förbannad på alla dessa företag och organisationer som plötsligt skickar mejl jag inte bett om och så är det jag som aktivt måste avregistrera en prenumeration jag heller aldrig bett om. Bah!
• Alla skådespelare bakom de bärande karaktärerna i 70-talets tv-deckare "Kojak" har gått ur tiden. Så nu vet du det, om frågan skull dyka upp på ett quiz eller så. Än så länge lär de ligga på den ljusa sidan av kyrkogården.
• Den där nya prepositionen är svår att vänja sig vid för en gamgubbe som jag. "På" istället för "i". Att man numera läser saker "på" Aftonbladet (eller annat blad) istället för "i".
• Rubrik i vår publikation i veckan: "Fortsatt charter från Visby till värmen". Till värmen! Det säger man inte ofta. Dags för bilpromenad, unisex-byxor och mamelucker också.
• Hur kan det vara att te värmer kroppen så mycket mer än kaffe kulna dagar?
• Den luftiga akustisk gitarriga inledningen på Abbas "Arrival"-platta: "When I Kissed the Teacher". Kan sällan få nog av den. Supertramps "Give a Little Bit", från "Even in the Quietest Moments" ligger dock i samma luftigt lyckliga härad.
• Helt borta är vi från begränsningarnas magi.
• Det är något speciellt med TV-puckshögar. Men med en släng av klaustrofobi skulle jag aldrig våga göra ett avgörande mål, hellre skjuta över än att hamna underst.
• När jag växte upp kunde jag en hel massa telefonnummer utantill, jag minns fortfarande de allra flesta till mina kompisar. 12450 gick till Magnus på Hagalundsvägen, 13145 till Bengt i Skogslund. Och när man väl ringde var det med en viss spänning för man visste aldrig vem som skulle svara. Det kunde vara vem som helst i familjen. Ibland ringde det på dörren hemma – utan att någon på förväg meddelat att denne var på väg. Det kunde vara nästan vem som helst, det också. Superspännande.