Jag tänker på mina gamla pinup-glasögon. Det är väl inte så politiskt korrekt, kanske, men jag hade sådana en gång i tiden. Jag köpte dem på en marknad på torget i staden där jag växte upp.
Jag minns inte om jag såg särskilt mycket av det jag som ung tonåring helst av allt ville se, men lite spännande var det i alla fall.
Vilken märklig uppfinning, egentligen. Brillor där man inte såg någonting annat än en suddig halvnaken brud.
Det var mycket enklare då. I tonåren växer världen sig större än vi anat som barn, men sett från den vuxne man jag är i dag var det mesta ändå ganska lättbegripligt.
För även om världen så småningom blev större var den mindre än i dag. I dag hinner ingen med. Vi har sett det på nära håll, aldrig har ordet sanning varit mer relativt och subjektivt än nu.
Jag tog en lunchpromenad med hunden, det hade torkat upp efter nattens regn, kastade en pinne, hon hämtade och lade sig för att gnaga, tänk att det kan vara så roligt varje gång, lyssnade på P1 i lurarna, ministrar utsedda inför kommande mandatperiod, ingenting är längre som vanligt.
Tog bilen till affären för en storhandling på kvällen, de stora balarna med toapapper var slut, kände mig orolig, tänkte på förmiddagens radiosändning.
Det är bra dyrt med chips nu och nu ska det bli hårda tag, sägs det, stäng era hjärtan.
Fast nej, det ska bli bra. Sägs det. Också. Nu ska det bli bättre och sedan bra och så blir det kanhända, det är en fråga om perspektiv. Mitt tak är någon annans golv.
Men, som vi gamla gubbar brukar skämta, ”jag måste kolla med regeringen”. Kanske vågar vi inte skämta så längre, jag vet inte, vi får väl se, det är en ny tid, hårda bud förutspås.
Oktober tar in på november och de upplysta fönstren i staden lyser om kvällen som aldrig skickade brev.
Där inne lever människorna med sina sår, sina skratt, sina hemligheter och drömmar. Innanför varje fönster finns så många hisnande historier, varje hyreshus är som hyllorna i ett bibliotek.
Jag tänker: Om alla hemligheter och missförstånd, alla förutfattade meningar rätades ut och fick sin förklaring, vad skulle hända då?
Livet är en koloss på lerfötter, brukar det sägas. Vi tycker oss stabila men i en enda sekund kan livet ta en helt annan riktning.
Jag såg inte det då, genom pinup-glasögonen, men jag ser det nu. Hur ingenting är självklart och hur mycket som står och vacklar. Jag vädrar en oro i luften.