För första gången på 23 år så bor vi utan barn. Här har varit huset fullt med både egna och lånade barn men nu är det tomt. När yngste sonen är hemma på tillfälligt besök kommenterar han alla uppbäddade sängar:
– Det känns som om ni bor i ett vandrarhem som väntar på att säsongen ska öppna!
Ja, här är det verkligen off-season! Jag har bävat inför det här, mina väninnor har berättat om den meningslöshet och ensamhet som drabbar en. Jag har bara gått och väntat på rullgardinen som ska dras ner. Att ålderdomen ska tåga in.
Jag skäms nästan över att säga det här men det känns faktiskt precis tvärtom! Förstå mig rätt, vi har världens bästa barn men det är faktiskt skönt att få rå sig själv. Man kan helt plötsligt göra precis vad man vill! Varför har ingen berättat det här förut? Det är bara en massa tråkiga artiklar om åldrande, åderbråck och övergångsbesvär, ingen som beskriver friheten.
Hemmansägaren och jag åt ärtsoppa till kvällsmat en kväll, det var en otrolig känsla. Ingen surmulen tonåring som rynkar på näsan och säger:
– Va? Blir det bara det här?
Vi slipper tacos på fredagskvällar och kan istället äta inlagd strömming. Eller ännu busigare, det händer att vi inte lagar mat alls! Man kan klippa gräs i lugn och ro utan att bäva för att klipparen ska krascha i en förlupen aluminiumvarpa eller en hammare som blivit liggande i gräset. Hemmansägarens strumpor och kalsonger stjäls inte längre och det är ingen som gnäller över att det inte finns varmvatten när jag inte orkat elda.
Man kan jobba klart utan att ha tider att passa, blytunga matkassar som ska släpas hem från affären, körningar som ska utföras, inga kids som ringer och surar för att de fått vänta fem minuter utanför en idrottshall, hos en kompis, vid en busshållplats. Eller som vill ha hämtning mitt i natten någonstans på södra Gotland.
Alla arbetsgivare borde stå på kö för att anställa oss 50- plussare som helt plötsligt kan sätta jobbet först. Vi har tid att lära oss nya saker. Faran med detta är dock, när jag tittar mig omkring, att många av mina jämnåriga vänner nästan blir workoholics och glömmer bort det där andra som man också ska sköta, sig själv till exempel.
Jag börjar med att lägga på den där jätteturkosa, rutiga köksmattan jag köpt, ingen kommer att rulla ihop den igen och gömma den. Och så ska jag sätta på P1 utan att någon stänger av och säger att det är cringe att lyssna på radio! Med andra ord, jag ska ta hand om mig!