Vi har ju alla våra favorittillstånd. Jag skriver ofta om det långsamma och repetitiva, det vet du.
En femmil på skidor i tv, ett formel 1-lopp, ett bastant verk, som Dostojevskijs ”Brott och straff”, hundratals sidor där ingenting egentligen sker, inte på ytan.
Jag har sällan haft några problem att vänta, händer inget i verkligheten får det hända i fantasin, där finns alla möjligheter.
Alla har vi också människor som påverkat och inspirerat. (Ja, alla människor och situationer vi möter påverkar förstås de vi blir). Som, i mitt fall, journalisterna Göran Söderlund, Lasse Bexbo och Ola Sollerman (Jo, Ola, jag har sagt det många gånger men du tror mig ju aldrig. Stort att få dela sida med dig här i bladet), som Lundell, som Tranströmer och poeten Per Helge.
Och som Bob Dylan. Allt han gjort är inte bra men hans samlade verk är imponerande och givet i min skivhylla.
Han är till åren nu. Många av de jag ser och sett upp till börjar gå in för landning. En dag kommer TT-flashen att han inte finns mer. Så som sker med oss alla, tids nog. De flesta dock utan flash.
Jag må vara sist på bollen men härom veckan noterade jag att Dylan oväntat givit ut en singel.
Eller singel…jag vet inte vad en singel är i dag…men en låt, i alla fall. 17 minuter lång. I en tid när varje nytt släpp ges max fem sekunder är det i sig hedervärt att ge ut 17 minuter rosslande pratsång, en slags antites till lägereldspop.
För här kan vi snacka om långsamt. Ett piano, en kontra, en fiol, en röst, harmonier utan melodi, det känns som det aldrig tar slut. Och jag kan inte sluta lyssna. Lyssna du också, finns i en dator nära dig.
Sången ”Murder Most Foul” handlar ytligt om mordet på John F Kennedy i Dallas 1963 och jag har läst allehanda analyserande recensioner, om intertextualitet och metadimensioner, om vad de rock- och kulturhistoriska referenserna ödesmättat berättar om ett svunnet USA.
För mig blir rösten mer en stämning. Som att lyssna på radio i ett land där du inte kan språket, det ligger som en matta att landa mjukt i, som en vän, en filt, en famn.
När den tar slut (för det gör den trots allt) sätter jag igång den igen och igen. Det blir till meditation, repetition och absolut vila.
Jag brukar inte skriva om musik på det här viset men den här gången kunde jag inte låta bli.
…och sedan kom ytterligare en sång från ingenstans. ”I Contain Multitude”. Fyra liknande minuter. Härligt.