Pandemin upptar snart allt utrymme i media. Jag har tidigare ställt mig frågan om det verkligen är en pandemi som pågår. Mina tvivel på den punkten, som helt enkelt grundar sig på hårda fakta, har inte rubbats. Men när det gäller rapporteringen i media om detta är flockimmuniteten mot fakta hundraprocentig. Att det råder allehanda restriktioner i samhället har dock ingen missat. Att dessa restriktioner är mångfalt skadligare än viruset har dock många missat. Efter att ha sagt det vill jag med emfas framhålla att om det utfärdas rekommendationer eller förbud är det bara att foga sig och lyda och inte, vilket förekommer i sociala medier, tjafsa om lagligheten i det hela. Hur jävla svårt kan det vara?
Men att tycka att alla restriktioner är bekymmersamma, plågsamma och riskerar att allvarligt skada folkhälsan får man. Det berättas att Churchill under andra världskriget hade besök av krigs- och kulturministern som sinsemellan bråkade om budgeten. Krigsministern argumenterade mot att ge pengar till kulturen i stället för till krigsmakten under brinnande krig, varvid Churchill svarade: ”Om vi inte satsar på kulturen, varför ska vi då kriga” – och kulturministern fick sitt budgettillskott. Nu kan man säga att om vi inte får shoppa, inte gå på krogen, inte på fotboll, inte på teater, inte fira jul, inte umgås, inte kramas – ja, vad är då vitsen med att skydda sig mot ett måttligt farligt virus?
I våras fick vi lära oss att smittspridningen skulle bromsas, inte stoppas så att sjukvården fick tid att ställa om. Nu har sjukvården haft mer än ett halvår på sig – omställningen borde vara genomförd och är väl också det. Läge att bromsa lite mindre alltså, dvs. lätta på restriktionerna. Pytsa ut smittan i lagom portioner – det var ju det som var grejen. Nu verkar det ibland som man har surrat till det så att grejen är att skydda enstaka individer mot att bli smittade. Rapporter om att ett vaccin skulle vara på plats redan nästa år duggar tätt. De är svåra att ta på allvar. Ett effektivt vaccin tillgängligt för en större del av befolkningen ligger rimligen flera år fram i tiden. Och när det väl kommer – hur många kan och vill vaccinera sig? 20, 30, 40 procent av befolkningen? Jag vet inte. Men en stor andel (majoriteten?) kommer säkerligen att fortsätta vara ovaccinerade. Vad väntar vi egentligen på? Godot?