Länge har jag fascinerats och förfärats av hur ett första oskyldigt meddelande eller fråga på till exempel Facebook, gammelsocialmedia, kan accelerera och urarta till förolämpningar och rena personangrepp utan att man egentligen förstår hur det gått till. Vad är det som hänt med människorna?
Destination Gotland avser att på sin nya bokningssajt erbjuda en angenäm bokningsupplevelse. Tack, fint. Än mer angenäm blir den om (när) ombokningsavgiften tas bort för oss bofasta. Den vi måste betala på förhand om vi ska ha möjlighet att boka om våra högkostnadsbiljetter. Jag kan absolut betala extra om jag tvingas ändra resplan. Men att göra det på förhand – då man ibland måste boka månader i förväg för att garanteras plats – för att alls ha den möjligheten gör mig svårt irriterad. Vilket så klart inte betyder ett dyft för bolaget.
Det mesta gå-i-bredd-folket har återgått till sin vardag. Men härom dagen såg jag faktiskt en sjua på cykelbanan. Rätt mäktigt, trots allt.
Sunderland, Huddersfield, Norwich, Wolverhampton, Burnley, Middlesbrough, Derby, Coventry...jag är inte särskilt intresserad men det är ändå lite poesi med de klubbar, tillika städer, i den engelska fotbollen som håller sig lite bakom de största. Ett par till: Millwall. Preston.
Nu hänger det åter en massa orienteringsskärmar i Östergravar, länge har de hängt, någon har helt enkelt bara gjort halva jobbet. Sådant slår mot oss inom orienteringssporten, vi som alltid är noga med att ställa i ordning efter oss.
Det krigas i öster och nu även i Mellanöstern, isarna smälter och Gotland sätts på undantag, priserna går upp och tempot ökar. Tonläget i samhället höjs och i sociala medier sprids alla sorters sanningar. Då gäller det att se skönheten och hoppet i det vi har nära. Som när jag i veckan på min tidiga morgonrunda åter mötte de tre änder jag i somras såg tillsammans på Strandpromenaden var och varannan morgon. De har länge varit saknade men nu vaggade de åter fram på en parkeringsplats vid Holmen. Det gjorde mig glad.
Under mina drygt trettio år på ön har jag flugit till och från fastlandet tre gånger.
"Det är synd om människorna" som Strindberg skrev i sitt drömspel. Han var nog inte särskilt fel ute, den gamle fritänkaren.
Det är väl inte så att människor blivit dummare genom internet och sociala medier – jodå, det finns mycket bra där i cyberspace, det mesta, faktiskt – men att den allmänna idiotin är så pass utbredd som den är, det är såväl en insikt som en överraskande överraskning.