Jag tänker mig att vi ska promenera längs stranden i Sandby, pratandes om alla år som gått.
Tänker att vi om kvällarna lagar vi mat, dricker vin – hoppas på Tirnave, för nostalgin – sitter länge vid bordet, lyssnar på Manfred Mann och ELO, pratandes om alla år som gått.
För så är det, så många år som gått sedan senast vi sågs allihop.
När det här går i tryck har vi redan träffats, vi sex barndomskompisar som gjorde allt tillsammans. När jag skriver ligger det ännu framför. Jag ser omåttligt mycket fram mot att mötas.
Det är vi som vet var ”ölbackarna” ligger, som minns Lomme Ball, vi som hade framtiden för oss och som hittar till Byestad med sina kolhögar, nej, förresten, de är borttagna nu, kolhögarna, men de låg där länge, ända sedan kriget som ett slags reserv.
Vi som skidat i Kettilsås, varit på läger i Skuggebo, pröjsat 50 öre för att gå på isgala medan ”Nina Pretty Ballerina” ljöd i konstisbanans metallhögtalare. Man kallade det så då: konstisbana.
Ja, nu blev det här lite lokalt från staden där jag växte upp, men alla kommer någonstans ifrån, alla har sina egna Lomme Ballar och minnen från förr.
Vi gjorde så mycket tillsammans, vi sex grabbar, vi som snurrade runt varandra som satelliter.
Sedan skingrades vi. Ett par har jag haft ständigt kontakt med genom åren, de andra högst sporadiskt men sedan Facebook kom har vi i någon mening återförenats.
Och så, i våras: ”Vi måste ses!”. Och nu är det dags, i Jannes "Paradiset" på Österlen. Janne, i vars föräldrahems gillestuga jag för övrigt såg Herreys vinna Eurovision med ”Diggi-loo, diggi-ley”.
Mitt i glädjen finns ett styng av vemod i återseendet. Insikten att allt inte varar för evigt och vem vet när vi möts nästa gång? Kanske händer det aldrig.
Och den där framtiden vi hade för oss…ja, inte är den längre lika öppen. Å andra sidan sitter vi här mer vår kunskap och våra erfarenheter.
Åren har gått, över fyrtio. Nästa år nollar vi, vi har sedan länge passerat zenit, vi har solen i ryggen, men det är fint, det också.
Även om det är så många år sedan sist känner jag att jag kommer att landa mjukt. Vi formade varandra i de där viktiga åren och trots att långeliga tider gått vet jag att vi alltid finns för varandra om det skulle komma ett ”om”.
Vi vet var vi kommer ifrån, vi kände varandras föräldrar, vi är äldre nu men sannolikt, kommer jag att märka, är vi de vi var en gång var, om än lite ruffiga av livet.
Rapport kommer, på något sätt.