När mamma och pappa gick ur tiden för lite drygt tio år sedan gjorde de det med tanken och tron att allt var över.
De hade fått sina älskade barnbarn och kände att allt de själva varit med om under barndom, uppväxt och in i vuxenlivet äntligen var passerat, mörkret var ersatt av ljus.
De pratade ofta om armodet under uppväxten där på Östgötaslätten, salt sill och potatis, aldrig något överflöd men mamma hade en mamma som kunde trolla så att ingen behövde gå hungrig.
Berättade om strumporna som stoppades, byxknäna som lagades, det här var 30-40-tal, ingenting fick förfaras, att spara och vara varsam var en dygd.
Pappa var förlagd i Katthammarsvik under kriget. Jag har sett bilder på honom, han var stilig i uniform. Men även om det infann sig en vardag var vintrarna barska och rädslan närvarande liksom transistorradion, vad hade hänt vid fronten?
Och nazismens härjningar sedan, när allt uppdagades, chocken, vämjelsen, det obegripliga. Pappa återkom ofta till det.
Sedan byggdes folkhemmet och de fick råd. Råd att unna sig. Skaffa en första bil, ett litet sommarhus vid smålandskusten sedan de också flyttat dit och fått mig. De byggde det med slit och genom att vända på slantarna, inget fick förfaras heller här.
Golvet blev ett lapptäcke av korkmattsbitar, allt gjordes med hjälp av släkt och vänner, det betalades med ett handslag och en jäkel, porslin köptes på loppis, inte för att det var vintage – det ordet fanns antagligen inte på svenska – utan för att det var billigt.
…och sedan, längre fram, upphörde Kalla kriget, försvaret lades ner, den svenska ekonomin rätade på ryggen och de vann faktiskt en liten slant på sina premieobligationer.
Så när de till slut lade sina huvuden på kudden för den eviga sömnen var allt det onda och mörka över. Barnbarnens framtid ljus och tryggad.
Vilken tur, tänker jag, att de somnade när de gjorde och slapp se hur allting kommer tillbaka, nu med näthat, klimatkris, ett uppdatera-din-dator-telefon-padda-hjärna-hela-jävla-tiden-samhälle och invasion av husbilar på köpet. Jag minns ju hur vi alla log i mjugg när MSB-broschyren "Om kriget och krisen kommer", den som första gången delades ut 1943.
Jag hoppas de sover gott, ovetandes om sina barnbarns nu och framtid. De skulle vara så oroliga.
Jag är varken rojalist eller inte rojalist, men när Sportradion bröts för att tillkännage drottning Elizabeths död gungade jorden till en smula. Hon har ju alltid funnits! Därefter spelades ”Candle in the wind” med Elton John, samma sång som vid ett enda framförande hette ”Goodbye Englands rose” och spelades på prinsessan Dianas begravning. Det var fint.
Falukorv och mjukisgris, valrörelsen har tagit anmärkningsvärda vägar. På söndagen tar vi på finkläder och allas vårt förnuft till fånga och gör något bra av det här.