Någon minister handlar i en affär. En annan åker skidor i fjällen. Ett antal riksdagsmän och en generaldirektör gör en resa till Kanarieöarna.
Inte i strid mot lag eller någon rekommendation. Men de mediala folkdomstolarna är skoningslösa – och en och annan politiker hänger på (det kan ju finnas någon röst att vinna).
Nödvändigheten ifrågasätts. Nödvändigheten är självklart något som endast resenären själv kan bedöma. Och det angår inte heller någon annan. Det borde vara alldeles självklart för var och en att instämma i det. Eller ska ”överheten” dela ut resetillstånd till medborgarna? Är det så vi vill ha det? För övrigt är väl just en semesterresa, för de allra flesta av oss, något som toppar listan över nödvändiga resor vi gör under ett år (de flesta tjänsteresor kan man däremot välja bort).
Men, de moralistiska ordningsmännen vädrar morgonluft. Nu är det fritt fram att tillrättavisa andra. Nu är det fritt fram att offentligt, utan att skämmas, oja sig över andras beteenden.
Kommunistisk ”grannkontroll” är kanske något vi ska införa? Det är i detta brydsamma läge jag kommer att tänka på Montaignes aforism, som här passar som hand i handske. ”Opinionens iver och envishet är det säkraste tecknet på dumhet”!
Nyliberalismens dyrkande av vår frihet att skinna våra medmänniskor in på bara skelettet gäller just bara den friheten, det vill säga friheten av exploatera andra människor och naturresurser för snöd vinning.
Vår frihet att röra oss fritt och att umgås med andra är ju helt grundläggande bland de demokratiska fri- och rättigheterna – eller borde vara i alla fall. Men nej, den friheten kan ju inte omsättas i pengar (för andra än hårt arbetande krögare – men nåt får man väl offra…) och behöver inte värnas.
De mediala folkdomstolarna har, med tillämpning av helt egenpåhittade regler, bestämt annat.
Men måste vi inte bekämpa den så kallade pandemin? Jo, men med sans och måtta och med proportionerliga begränsningar av våra liv och vårt leverne. (Extrema åtgärder som att stänga skolor, låsa krogen klockan 20.00 och påbjuda munskydd är oproportionerligt långtgående och har antagligen inget med smittskydd att göra utan är mer tecken på ansvarslös panik).
Men att mediala lynchdomstolar ytterligare utvidgar ”förbuden” och kastar sina lömska pekpinnar omkring sig är det allra mest beklämmande.