Det är mycket glädje med att ha djur men det är också sorg när de blir gamla och sjuka. En av våra katter, Missi, hade nått en mycket aktningsvärd ålder, det sista året har hon pensionerat sig från skadedjursbekämpningen i lammhuset och flyttat in på ett serviceboende i vårt pannrum. Hon har legat i värmen på vedpannan på ett lammskinn och tagit det lugnt.
Men så en dag upptäcker jag att lilla Missi är sjuk. Jag funderar egentligen inte alls utan känner bara att nu är det dags, Missi ska få vandra vidare och komma till katthimlen. Eftersom jag är på väg till Visby tar jag med mig kissen i bilen och ringer och bokar en tid för avlivning.
Folk berättar så många skräckhistorier om hur illa och okänsligt de blivit bemötta när de tagit bort sina djur. Vi har tagit bort många djur och jag delar inte alls den upplevelsen, jag tycker att jag blivit väldigt fint bemött. Så även denna gång, en ung kvinnlig veterinär med ring i näsan tar hand om Missi på ett mycket professionellt och värdigt sätt. Tonårssonen bär in Missi i behandlingsrummet. När Missi somnat så får vi frågan vad vi ska göra med kroppen:
"Du kan lämna henne här så kremerar vi henne till en kostnad av 750 kronor", säger en veterinärassistent.
Det är absolut inte pengarna men det känns konstigt att lämna iväg sin katt till någon annan. När min förre katt, Elof, blev påkörd och dog så kremerade Hemmansägaren honom hemma i vedpannan. Det var väldigt fint på något vis, jag satt och tittade när den vita röken från skorstenen steg mot skyn medan jag sörjde en älskad vän.
Jag säger att jag vill ta med katten hem och kremera den själv. Veterinärassistenten säger att man egentligen inte får göra så men att de inte kan hindra mig. Det enda kruxet är att jag ska stanna i stan och jobba ett par dagar innan jag ska tillbaka till Hablingbo. Jag virar in den lilla katten i en filt och lägger henne i bilen och tänker att det kommer nog att gå bra. Tonårssonen skriver till sina äldre syskon:
"Nu har hon i alla fall tappat det helt! Nu kör hon runt här i stan med en död katt i bilen!"
Det blir ett himla liv och jag blir anklagad för att vara en hillbilly, en bondläpp och för att inte ha gett katten en kristen begravning. Några dagar senare när jag kommit hem kommer Hemmansägaren in och säger:
"Nu är Missi kremerad!"
Och trots alla okvädingsord från barnen så tycker jag fortfarande att jag gjort rätt!