Det händer att jag funderar på vart folk tar vägen. Först fanns de, sedan finns de inte längre. Jo, de finns i sin verklighet men inte i min, där de en gång var.
Alla som omgivit mig, skolkamraterna, människor jag jobbat med.
Den är inte så dum, den där Ledin-texten i all sin enkelhet. För det är väl så vi alla frågar emellanåt då vi möter en del av vårt förflutna av en slump: Vad gör du nu för tiden, bor du kvar i samma tvåa, vad jobbar du med?
Jag lyssnade på en cd i bilen, jag lyssnar på cd där, det är enda stället, mest lyssnar jag på P1 men då och då gamla cd-skivor, det var Gilbert O´Sullivan och jag kunde inte låta bli att fundera på var han blev av.
Han var stor på Tiffany-tiden, Tiffany var en poptidning som fanns i tidigt 70-tal, föregångare till Okej, han brukade ha ett stort G på sin tröja och gjorde några väldigt fina låtar; ”Matrimony”, ”Alone Again”, ”Clair”, makalöst bra om du frågar mig och sedan…borta.
Borta från det mest intensiva rampljuset, alltså. För han finns någonstans. I England. Jag har googlat. Jag tänker honom släntrande i regnet längs tegellängorna.
Och mina gamla skolkamrater; Roffe, Susanne, Monica, Leif, Micke, Ann, Thomas…vi hette så, då, heter så än, riktiga husmanskostnamn, vi sågs varje dag i flera år, hängde på fritiden, vissa har jag kontakt med på FB, en liten bubbla som då och då dyker upp på skärmen.
Det är som en julkalenderlucka som öppnas till någon annans liv, som att kika i ett nyckelhål.
Det är märkligt, någonstans är de i sin vardag. Om vi någon gång ses, år senare, vi som inte setts, hörts, så har de sedan sist gjort ungefär samma saker som jag gjort. Utan att jag ägnat det en tanke.
Och den första jag var kär i, det var i småskolan, kom att tänka på henne nu, jag gör det inte så ofta, hette Gunilla, jag googlar…hon finns.
Har alltid funnits sedan dess, finns jag för henne, är jag också en sådan som googlas, någon som plötsligt kommer att tänkas på?
Världen är helt enkelt full av vanliga människor som gör vanliga saker, det är egentligen det enda vi gör.
Jag tänker ibland på det när jag ska göra intervjuer. Någonstans i något sammanhang är också de tjejen eller grabben från förr, som säger ”minns du?” och ”vad gör du nu för tiden?”.
Som Gilbert, eller Gunilla.
Som kliver upp på morgonen, med sovtröja, rufs i håret och som med knäppande knän tar sig till muggen. Det känns ganska tryggt, trots allt.