Man minns till exempel inte hur man böjer engelska verb och sånt, däremot minns man när läraren snubblade eller när någon kom in och fes. Säger karaktären Kaj-Åke Kajan Hansson i humorserien Hipp hipp!.
Ja, så är det väl. För en månad sedan mindes vi 11 september, i dag minns vi något annat.
För egen del vistas jag ofta i mina minnen. Hur kan du komma ihåg så mycket, undrar en del. Träning, säger jag.
Jag minns när jag och pappa såg Öster-AIK på Värendsvallen hösten 1973, dagen efter att kung Gustaf VI Adolf dött. Spelarna bar sorgband. Pauskorven brände tungan.
Jag minns när jag var full på Kneippbyn midsommaren 1983. Tirnave. Kimidas på dansbanan.
Jag minns samtalet från äldreboendet som berättade att pappa gått ur tiden, halv två på natten, hur jag följande morgon satte mig på färjan.
Jag minns när jag fick Sweet-singeln "All you'll ever get from me" i julklapp. Jag var sju. Och jag minns hockeyspelet jag fick när jag var tio.
Jag minns Schenholms på 90-talet. Blött och rökigt.
Jag minns när jag kraschade med cykel i Östanåbacken, for över styret, hakan i asfalten, fyra stygn, kunde gått värre.
Jag minns päronbugg, Schlager och Piff, minns när jag tog Guldmagistern.
Jag minns telefonnumret till Rydberg, 12450.
Otroligt egentligen, skulle kunna skriva i evighet men har bara 2500 tecken, inklusive mellanslag. Tänk vad man minns, hågkomsterna tar aldrig slut. Och han har fel, Kajan. Go, went, gone.
Jag minns när jag flyttade till Visby, grått och murrigt när jag körde av färjan, klockan var sex på morgonen, i december är det trettio år sedan.
Jag minns samhällskunskap-läraren, han åkte in på livstid för mord sedan.
Jag minns 24-timmars på skidor. 1981. Minus tjugo. Rydberg – 12450 – stoppade mössan i grenen, bättre att vara varm om det ena huvudet än det andra.
Jag minns uppbrotten, minns livskriserna, hur dagarna minut för minut segade sig framåt, kampen mot svärtan.
Jag minns Kojak-kvällarna. Rederiet.
...men jag minns inte vad hon hette, hon där på skolfotot. Susanne, kanske? Susanna? Minns du?
Jag minns stoltheten när barnen gjorde mål i Kvartersligan.
Jag minns när kylskåpet pajade, minns Kaipa i gymnasieaulan och den oron när ett telefonsamtal berättade att dottern skadat ryggen i en olycka.
Jag minns bussresan över slätten när ljusen från Bulawayo syntes på avstånd.
Jag minns debuten.
Jag minns mammas porterstek med potatis, gelé och gurka. Inget kommer i närheten.