”Nästan ett år utan alkohol – det här har jag lärt mig“

Snart är det ett år sedan jag tog en paus från alkohol. Hur har det gått egentligen? På många sätt har det gått bra och det har varit intressant.

Mien Niklasson berättar om tiden utan alkohol.

Mien Niklasson berättar om tiden utan alkohol.

Foto: Christine Olsson

Krönika2023-01-28 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag hade väl hoppats på att hälsovinsterna skulle ha blivit större, man har ju läst om människor som går ner jättemycket i vikt när de slutar med alkohol, så har det tyvärr inte varit för mig. Men mina vårdkontakter säger att hälsovinsterna syns inuti mig, mina värden har blivit bättre.

I början så tänkte jag väldigt mycket på mitt alkoholstopp och jag pratade mycket om det till min omgivnings förtret. Idag tänker jag knappast på det längre utan alkoholstoppet har blivit en del av den jag är.

Jag skäms när jag berättar det här men jag trillade dit lite i julas när det fanns hembryggd dricke här hemma, det är ju så fantastiskt gott. Ett glas dricke och en skinkmacka är svårt att motstå. Samtidigt var det intressant att se hur kroppen skulle reagera på alkoholen. Trots det långa uppehållet var det tyvärr ingen skillnad, jag kände genast efter ett glas dricke att jag bara ville ha mer och mer.

I Storbritannien finns en rörelse som heter Dry January som har blivit väldigt populär, många britter är med och avstår från alkohol i januari. På deras hemsida kan man få mycket pepp och de skriver bland annat: ”Don´t give up! If you slip up, don´t feel guilty. Just begin again the next day“. Så jag försökte att inte känna mig usel efter juldricken utan jag tog nya tag dagen därpå.

Under året så har jag också funderat mycket på min relation till alkohol och vad som format mig. Utan tvekan så dracks det mycket i min barndom, det var karlarna som drack och bjöd in. Jag minns till exempel när jag gick på högstadiet i Klinte, om det var någon håltimme så brukade jag smita in på äldreboendet bredvid och hälsa på min faffa, Reinhold.

Glädjen var alltid stor när man kom och faffa ville gärna dela med sig av besöket så han tog med sig mig till sin storebror, av många känd som Sand-Osken, som hade sitt rum i en korridor en bit bort. Gubbarna visste inte till sig av lycka och Osken bjöd på det finaste han hade, whiskey. Glaset han hällde upp den bruna drycken i var jättesmutsigt men jag ville inte göra honom besviken och sedan var det lite spännande också med alkoholen. Jag kan ännu minnas hur blodet pulserade varmt i hela kroppen och hur jag kände mig yr. Min kropp reagerade starkt på alkoholen redan då.

Kanske är det viktigaste jag fått med mig under den här resan allt jag lärt mig om mig själv. Det har varit en tid för eftertanke.