Det händer att julmusiken står mig upp i halsen, på dig också, jag vet.
Men en och annan fin sång finns, naturligtvis. Jag brukar hävda "Driving home for christmas" med Chris Rea som en av de främsta bland de mer moderna, ”Stilla natt” och liknande undantagna.
Den handlar om att resa längs snömoddiga vägar, hem till nära och kära, låta fötterna gå på helig mark, kanske enda gången på året.
I år har jag fått en ny oväntad favorit. Jo, jag erkänner, jag log gott när tidigare skidesset Petter Northugs julsång dök upp i min dator, med sin sedvanliga gliring åt Sverige.
Det finns bara en Petter Northug, tänkte jag. Ingen retas som han.
Men när jag gång efter gång tittat och lyssnat inträdde en helt annan tanke, låt vara att allt är spekulativt och riggat.
En bön att få komma hem.
Unders skidkarriären vann han allt, 13 VM-guld bland annat, en älskad provokatör och showman. Efteråt har mycket gått fel. Senast öppnade han sig om ett långt gånget missbruk.
Nu sjunger han sin sång, men inte bara med glimt i ögat. Det finns ett mörker också och en bön.
"Har inte vart en snäll gutt i år, tvivlar på att jag en julgåva får” och sedan: ”Jag är ingen drömson, men jag har en julebön, kan jag få komma hem, till revben och riskräm”.
Det är den där sista strofen som tar mig på djupet. Det må vara sockrigt sött och närmast pekoral men sätter ändå ljuset på något stort: Att blod är tjockare än vatten. Att ingen kärlek är större än till de egna barnen.
Hur viktigt det är med trygghet och traditioner, en plats att landa där allt är som vanligt
Jag tänker: Vad skulle mina egna inte längre så små behöva göra för att jag skulle säga nej, du får inte komma.
Och hur mycket skäms en person för något den gjort om hon ens känner sig tvungen att ens ställa den frågan.
Vi firar tillsammans; två vuxna, två barn, nu ungdomar. Än har de inte givit sig av, den tiden kommer.
De börjar bli vuxna, det är stort och gör lite ont.
Jag gjorde ett reportage och som vi stod i vederbörandes trädgård kom dennes son förbi på led men sin skolklass. "Hej pappa!!!!" ropade pojken på långt håll.
Jag sade: Ta vara på det här, så där ropar han inte om tio år!
Tiden går, de unga kommer att flytta ut, kanske kommer de att göra dumma saker, men aldrig ska behöva undra om de får komma hem. Dörren kommer alltid att stå öppen.
Tack Petter och även om det knappast var din avsikt: Du fick mig tårögd av vemod och eftertanke.