Anna Wennblad klarade sig nästan undan coronan.
Jag har räknat och kan konstatera att det här är min nionde krönika om corona. Det är kanske några för mycket, tycker du. Jisses vilket tjat. Jag har skrivit om coronaeffekter och vaccineringar och restriktioner och en massa elände. I februari 2020 låter jag ängslig, sen låter jag irriterad och mästrande, sen låter jag uttråkad och det är väl ungefär så det har känts.
Men nu är det alltså dags för min sista. Och då handlar den logiskt nog om när jag till slut fick viruset själv. Precis i det som ser ut att bli slutklämmen. Hade jag isolerat mig tre veckor till kanske jag hade kommat undan. I stället snubblade jag på målsnöret, tillsammans med så många andra.
Det är deppigt att vara sjuk. Dels är det ju själva sjukdomen förstås, att man har ont och är trött och hostar och oroar sig över att hamna på IVA trots att man har fått tre sprutor och ingen verkar hamna på IVA längre, men är man pandemidystopiker så är man.
Sen är det själva vardagen som havererar, man får inte gå och handla så man måste be barnen och man vill inte att de ska behöva bära tungt eller leta efter krångliga råvaror så det enda som finns att äta är bröd, smör, ost och mjölk. Man orkar inte promenera, eller ens gå ut med soporna, och man vill inte be de där barnen att kila förbi sophuset på vägen till skolan så soppåsarna står kvar i hallen i stigande grad av förruttnelse.
"Soppåsarna står kvar i hallen i stigande grad av förruttnelse".
Man orkar inte läsa böcker eller tömma diskmaskinen eller vattna blommorna. Allt det där är ett elände i sig. Men det deppigaste är ändå det här med jobbet. Jag har märkt att om jag inte får jobba så är jag ingenting. Jag har ingen identitet. Jag har inga elever att skoja med eller sucka över, förmana eller berömma. Jag får inte stå i klassrummet och kasta ut en fråga och häpna över de svar jag får, antingen för att de är så smarta eller för att de är så långsökta eller för att de är så obegripliga eller för att de helt enkelt så våldsamt krockar med den värld jag själv lever i. Det är aldrig tråkigt att prata med människor från 19 länder samtidigt.
Anna Wennblad har äntligen fått gå tillbaka till klassrummet.
Nu är det äntligen dags. Två feberfria dagar har passerat och jag ska ha lektion. Fyra timmar i ett klassrum tillsammans med en brokig skara människor som har en enda sak gemensamt: de vill lära sig svenska. Och jag får hänga med dem på vägen. Förklara och tjata och förmana och uppmuntra. Jag får vara deras lärare. Deras fröken. Jag kan redan känna identiteten lägga sig som en varm kofta över mina axlar.