Det ringde på dörren, eller egentligen knackade det för dörrklockan finns inte kvar, och hjärtat lyfte från sin lunkande vilopuls.
Ja, hunden hjälpte till, hon berättade att nu kommer det någon via några rejäla skall och jag tänkte…ja, vad tänkte jag? Nu är ryssen här! Eller: Vem tusan är det som kommer NU?! Jag väntar inte besök!
Det var varken ryssen eller tysken eller dansken eller Bellman, det var radhusgrannen som undrade en grej om gräsklipparen.
Vi bytta några ord, skrattade lite, jag hade inte ens varit främmande för att bjuda in på fika. Det var lite som förr i tiden.
Förr i tiden, för ganska många år sedan, för all del, ringde det på dörren då och då, så gjordes när jag växte upp. Det var oftast trevligt, när jag tänker på saken.
Någon kompis som kom förbi, kanske. Det blev spontanfika eller en promenad, ut på kvartersplanen när jag var liten. Det var sällan hjärtat gick i spinn när klockan klämtade.
Jag var faktiskt på väg att göra så härom veckan. Hälsa på hos en vän, helt spontant.
Men i kroppen skrek alla larm: du måste ringa först, du måste ringa först. Så jag ringde först. Saker ska göras i rätt ordning, när jag kom fram var kaffet redan klart.
I den virtuella världen har många, de flesta, kontakt med betydligt fler än vad man vid en första anblick kan ana när man ser dem i sin ensamhet.
Sist jag var i Stockholm var alla 16 platser i min klottrade T-banevagnssektion besatta, tolv av dessa personer fingrade på sin telefon, en vidareutveckling av de stresskulor som redan de gamla grekerna använde.
Kanske hade de kontakt med någon i Cannes eller Casablanca. Det är i och för sig lite spännande. Att det går att vara i Stockholms underjord och ute i världen på samma gång.
Så i själva verket var vi kanske 30, 40 stycken där inne i vagnen. Kanske är det tur att det är som det blivit, det skulle bli trångt om alla umgicks med alla på riktigt.
Få går hem till varandra, ändå är många hos varandra hela tiden. ”Jag står hellre på scen inför 30 000 är talar med någon mellan fyra ögon” sa Elton John i en intervju jag läste en gång.
På Facebooks och twitters scen tar vi hela världen i famn, på gatan säger vi inte ett knäpp. Jag har själv ”vänner” som jag inte ens nickar åt i verkliga livet.
Telefon, förresten. Ingen ringer på dörren och knappt någon ringer heller på telefonen. Det behövs inte heller, läste jag i en mess-skola i en tidning.
Ring inte i onödan, sms:a istället. Men om någons mormor dött kan det vara bättre att ringa, lärde jag mig.