Ni vet den där polisbilen som brukar stå på öster? Varje gång jag går förbi den anstränger jag mig för att se oberörd ut. Här går en vanlig hederlig medborgare på väg att sköta sina vanliga hederliga ärenden. Inget knark i väskan och ingen kniv i bakfickan.
Samma sak händer när jag stöter på en polisbil i trafiken. Jag kör lugnt men ändå bestämt i rondellerna, blinkar vid exakt rätt tillfälle. Sneglar på uniformerna i den där blankpolerade bilen. Som om de bryr sig.
Jag blir helt enkelt nervös av polisen. Snutnoja. När jag ser dem känner jag att jag kanske har gjort något fel utan att veta om det. Eller kan jag ha begått ett brott och sedan glömt bort det?
En enda gång har jag blivit stoppad av polisen. Jag hade två barn i baksätet och hjärtat bankade i öronen, jag skrattpratade nervöst och sade lite för högt att jag minsann aldrig fått blåsa förut, tänka sig! Polismannen frågade om jag hade druckit något idag. Klockan var 11 på förmiddagen. Jag sjönk ihop och sa att det hade jag inte. Han sa att då ska det nog gå bra. Och det gjorde det också.
Min snutnoja sträcker sig ända till ordningsvakter. När de spankulerar genom Åhléns i sakta mak och jag står där med en mascara i handen önskar jag att det hade varit en stor kartong med badsalt. En mascara är så liten, det kan se ut som att man gömmer den. Som att man snart kommer att låta den glida ner i jackfickan. Men det har jag ju inte tänkt! Jag lovar! Jag håller mascaran mellan fingertopparna och bär den med rak arm en bit ut från kroppen.
Jag undrar vad det beror på. Att jag som aldrig har gjort något ändå känner mig så skyldig. Och jag vet att det syns på mig. De där konstaplarna som står utanför Guldfynd och spanar ut över folkvimlet, de siktar in sig på såna som ser skyldiga ut. Såna som kastar skygga blickar och går stelt, lite för snabbt, med aningens för långa kliv. En dag blir jag uppringd av en poliskonstapel. Han vill fråga om en dator och jag sluddrar och stammar, förhalande av utredningen, han vill ha ett telefonnummer och mina fingrar darrar och jag blir kallsvettig när jag inte lyckas hitta numret. Vi lägger på och jag hittar numret, skickar ett glatt sms för att framstå som samarbetsvillig, den goda medborgaren, avslutar med en smiley. Upptäcker att jag skrivit FEL NUMMER och skickar genast ett ursäktande sms. Får inget svar.
Jag har packat en liten väska och väntar på sirenerna.