Att gå, promenera, vandra, ett slags gerillarörelse mot allt i tillvaron som bara går fortare och fortare.
Förr sprang jag långt, mil på mil, nu har kroppen börjat säga ifrån, det blir mest promenader. Och med hund i huset är det dessutom tvunget. Att gå med hunden när tiden finns och ingenting stressar är ett reningsbad. Egentid utan möten eller krav, poddar eller musik i öronen, eller bara tystnad.
Tystnaden är också den underskattad, i tystnaden finns möjlighet att verkligen lyssna på sina egna tankar.
Gå i maklig takt, steg på steg, samtidigt vandra runt i sin egen tankevärld, jag tycker mycket om det.
Jag brukar promenera på klintkanten vid gamla speedwaybanan på Galgberget, hunden går lös, nosar och följer, jag ser ut över vattnet och himlen, ser dess skiftningar mellan eld och pandemiblå, molnen som driver; vita, grå, svarta.
Vinden som drar in, kall men alltid lika fascinerande, upprörda vågor som dånar in och hörs ända upp på berget.
Ibland går jag längs stadsgatorna, särskilt när mörkret fallit. Går där som en spion, inkognito, inte sedd av någon, avslöjad dock av hundens neongröna halsband.
I husen lever människorna sina liv, just hemkomna från jobb och stret, jag ser hur det dukas till middag om det är middagstid, kvällsmat som vi sade när jag växte upp. Ser tv-skärmarna som fladdrar blått, en del är stora som filmdukar. Varfär är det så? Varför måste allt bli större och större?
Jag passerar nybyggda hus, lägenheter som akvarier. Till de boende på markplan är det direkt insyn, stora fönster, som ett dockskåp fast i naturlig storlek. Jag tänker att det har med tiden att göra, Big Brother, allt ska göra i offentlighet, även det privata, arkitekterna måste ha tagit fasta på det.
Då är jag inte längre en spion, mer en fluktare, känner mig skämmig men jag har inget val, ögat dras till ljuset.
I gravarna är det mörkt när det är mörkt. "Jag promenerar i gravarna", säger jag till fastlandsvänner ibland. Undrar hur de tänker kring det? Men med ett puderskikt av snö blir det ändå ett förföriskt dovt ljus, tillräckligt för att se. Hunden nosar runt med sitt gröna halsband.
...och så går jag, dag efter dag flera gånger per dag. Stannar och plockar upp bajs. Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Vilka kroppsdelar är mest kriminella, hälarna eller rövarna? Steg på steg, i världen och i mina egna tankar under min stund på jorden.