Du vet, jag körde till Ljugarn och tillbaka med en av de nya bilarna vi har på jobbet och under den tiden lyckades jag inte få igång radion.
Jag tycker i och för sig om att ha tyst när jag kör, det ger tid att tänka och vila hjärnan från allt det sorl som är ständigt i vardagen.
Men det händer så klart att även jag vill ha lite sällskap. Oftast blir det P1 men gärna även P2. Någon klassisk konsert eller varför inte en sändning på samiska eller romani där jag inte förstår ett ord. Då blir det som att lyssna på vilsamt havsbrus.
På min allra första bil fanns ingen radio alls. Det var en vit VW-bubbla som jag inte minns var jag köpte men däremot att jag fick tag i en rätt stor dekal, blå bokstäver på vit bakgrund, vars bokstäver jag klippte ut och stuvade om så det stod ”Popitopp” i bakrutan.
Det var på den tiden Dag Vag hade en hit med den gamla Thore Skogman-dängan.
Den såldes sedan och byggdes av köparen om till en Beach-buggy medan jag lade upp slantarna för en gul Corolla, vilken jag så småningom krockade med i Värnamo.
I den, Corollan, skruvade jag i en kassett-stereo. Han som hjälpte mig heter Fredrik. Men det har inget med något att göra.
På det blandband – blandband var den tidens spellista – jag spelade mest fanns ”My love, my life” med Abba.
Hur som helst var den enkelt att få igång musiken. Enkelt att få på lyset, vindrutetorkaren, fläkten, värmen. Allt sådant var enkelt.
I dag är ingenting enkelt så därför körde jag till Ljugarn och tillbaka utan radio när jag ville lyssna på radio. En annan gång hade den som körde bilen före mig lyssnat på NRJ och då fick jag inte av skiten. Panik.
Tack och lov lyckades jag trots allt sänka volymen.
Men det var så sant, i våra nya bilar åker man förstås inte ensam även när man kör ensam, så att säga. Man har sällskap av en aldrig sedd kvinna som ibland säger ”Se upp!”.
Bara sådär. Från ingenstans. ”Se upp” och så varnar hon för att vägen inte har någon beläggning. Eller något annat värt att varna för. Undrar vem hon är? Vore trevligt att ses någon gång.
…eller börjar det pipa, det låter ungefär som när en groda kväker, och då har jag kommit för nära någonting. Och en gång ringde telefonen, nej jag hade inte ringt någon, men jag hörde en kollega som svarade och började prata med någon i andra änden.
Jag tänker att får det vara så här? Är det så här det ska vara?
Jag längtar efter min första gamla bubbla, motorn bak, jädrar vilka bredsladdar det gick att få och var det någon kvinna som pratade i bilen så fanns hon på riktigt.