Det råder galopperande brist på lärare i Sverige, och värst är det på Gotland. Regionen sliter sitt hår för att hitta de 1 000 lärare som behöver rekryteras de närmaste åren.
Lärare ja. Det är ju mitt yrke. Unga människor flyr det som pesten. Man behöver varken kunna läsa eller skriva för att komma in på lärarhögskolan. Och jag fattar det.
Jag ville heller inte bli lärare när jag började plugga. Det var inget ädelt kall som så småningom gjorde mig till lärare.
Det var den bittra insikten att jag satt med drivor av högskolepoäng men att mina chanser som kulturskribent på DN såg dystra ut. Och något måste man ju bli.
Jag kunde mycket om svenska och litegrann om historia. Vad blir man då? Man blir lärare.
Det visade sig att jag skulle älska det här yrket.
Jag har på riktigt blivit en lyckligare människa och det beror helt enkelt på att jag varje dag hjälper andra människor. Jag gör en insats för samhället. Jag är en kugge i samhällshjulet. Om jag inte kommer till jobbet sitter det 30 vuxna människor i ett tomt klassrum som inte får lära sig svenska i dag.
Det betyder att jag är viktig. Min insats spelar roll.
Snart drar regionen igång sin rekryteringskampanj och jag hoppas att den inte bara handlar om raukarna och ringmuren och lönesatsningar och kompetensutveckling.
Jag hoppas att den också kommer att nämna chansen till en meningsfull tillvaro. Chansen att faktiskt bli lycklig genom att arbeta med att hjälpa andra. Lära dem någonting viktigt. Få dem att växa.
Jag har haft dagar när det har känts som att simma i svart sirap. Det har vi väl alla. Allt är spöregn, allt är meningslöst, kan lika bra ligga kvar i sängen.
Men sen masar jag mig upp för jag vet ju att de sitter där i klassrummet och väntar. På just mig. Och sen går jag genom korridorerna och vänliga ansikten fladdrar förbi och jag hälsar och ler och nickar och sen stegar jag in i klassrummet och det är som att tända en lampa, deras blickar lyser upp, de säger hej Anna! Vad ska vi göra i dag? Hur mår du? Blir det grammatik i dag?
Och så drar vi igång lektionen, hur jämställd är den svenska arbetsmarknaden, svåra ord på tavlan, hur är det i ditt hemland, och den där svarta sirapen och ösregnet, det kommer jag inte ens ihåg längre.
Här finns det människor som behöver mig. Och herregud vad jag behöver dem.