I tossdass var det fössta tossdan i mass, nationaldagen för oss smålänningar. För smålänning är jag av börd och ohejdad vana, dagligen, veckoligen, jämtligen. Det är ju så, det går att ta en smålänning ur Småland men aldrig Småland ur en smålänning.
Hus och gårdar, gärdsgårdar av bruten sten, en kyrka och en kiosk, landsvägarnas vita linjer som löper genom djupa frodiga skogar, över fält, längs åar; röda längor, vita knutar, Bullerby-landskap, om natten; som ljusbrickor på slätten ropar de när jag kör: Hej, du där, varför bor du inte här!?
Ja, varför gör jag inte det.
Mer än halva mitt liv på en ö i Östersjön, förhållandevis få år i Småland men ändå de mest formativa. Min längtan dit är konstant, när jag kör av bilen i Oskarshamn är jag hemma, vilket jag förstås också är när jag sedan kör i land i rosornas och ruinernas stad.
Men småländska vägar, skyltarna: Högsby, Hultsfred, Vimmerby, Eksjö, Jönköping, du har varit där, säkert känt dig instängd av skog. Jag hör en del som känner sig så. Instängda.
För mig öppnar det sinnena mer än någon annanstans, jag känner timbren i landskapet, känner språket, dialekterna som skiljer från stad till stad, havet som jag älskar och får del av som öbo, så klart, men ändå: insjövattnet, det bruna, söta, mjuka. Saknar det ibland.
Uppväxten i inlandet, somrarna vid kusten i sommarhuset som jag ännu har kvar. Så stora del av mig.
Den senaste tiden har jag följt det enda lag jag riktigt bryr mig om. Gulsvarta BK. Bandy. Hiskeliga matcher, snabba vändningar, hopp och förtvivlan.
På torsdagskvällen tog det slut för den här gången, utslaget av laget med det fränaste namnet av alla. Villa. Har jag tyckt sedan jag var liten. Det var mäktigt när de kom till isbanan och jag som liten pojk fick se dem med egna ögon.
...men ändå en ny tid, en ny era i sikte, sötebrödsdagar för mitt gulsvarta hjärta.
Fössta tossdan i mass, massipantåta inmundigades. Rätt nytt påfund, men ändå: Så sa det va, dä sa vi ha.
Kunde varit isterband också men det är inte lika roligt att uttala. Eller kroppkakor, öländska, gjorda på hälften råriven och hälften riven kokt potatis, äts med lingon och kall grädde direkt ur paketet. Inget läbbigt smörskir eller vitsås.
Men det får vänta till en annan dag. Hur som helst: Vart jag mig i världen vänder är rötterna orubbligt starka.