Det ska i och för sig erkännas att USA:s inträde i andra världskriget var av avgörande betydelse, även om man ”bara” spelade tredje fiolen efter Storbritannien och Sovjet. Det ska de ha all heder av. Den hedern växer ytterligare när man också beaktar deras roll i återbyggnaden av Europa efter det kriget.
Men efter det – idel fiaskon. Korea, Vietnam, Irak och nu Afghanistan. Koreainsatsen ledde till uppkomsten av en av de värsta diktaturer världen någonsin skådat. Vad man över huvud taget hade i Vietnam att göra är alltjämt en obesvarad fråga. Och i Irak råder ett kaos som inte ens Saddam Hussein förmådde åstadkomma. Och nu – resultatet av en 20-årig insats är att talibanerna stärkt sitt terrorgrepp över befolkningen och dessutom av USA försetts med vapen och material som skulle göra alla andra länders samlade generaler gröna av avund.
Och det landets militär vill visa att vi genom NATO-samverkan ska underställa oss i händelse av krig. Det är som att försäkra sig om att vi hamnar på det förlorande sidan i ett sådant framtida (i och för sig mycket osannolikt) krig. I och för sig ingår även Storbritannien i den alliansen – det kan möjligen vara en räddning. Om man sett brittiska ”commandos” i aktion framstår vid en jämförelse amerikanska marinkårssoldater som bortkomna dagisbarn.
Men mer allvarligt betraktat är det ett bevis på att militära medel är en dålig metod för att lösa konflikter och problem. Och militära insatser som hämnd är särskilt verkningslösa. Nej förresten, de är verkningsfulla, men på ett kontraproduktivt sätt; konflikten eskalerar och problemen förvärras.
Men, vad ska man göra då? Vända andra kinden till? Tja, varför inte pröva det någon gång. Utfallet kan knappast bli sämre. Om man nu inte vill hålla sig till bibeln kan man ju pröva att anstränga sig för att omfördela jordens samlade resurser och allokera dessa på ett mer rättvist sätt. Det är en mödosam, tålamodsprövande och tidkrävande väg att anträda. Och den kräver uppoffringar. Alltså RIKTIGA uppoffringar. Så länge den nyliberala modellen härskar i västvärlden finns inte något sådant riktigt med på kartan. Den gällande modellen är i stället 1) alla som redan har mycket roffar åt sig så mycket mer man kan, 2) vissa revolterar mot det, 3) dem startar man krig mot, 4) så att roffandet kan fortsätta, 5) värre revolter, 6) grymmare krig osv. Det är den enkla logiken. Det känns inte helt bra, eller?