När jag till slut förstår att en discjockey kan fylla en hel fotbollsstadion.
När jag inte fattar hur man beställer i snabbmatsrestaurangernas "tryck in din beställning"-automater.
När jag kan replikerna i tv-serien ”Macken”.
När jag inte vill ha musik i bakgrunden när jag äter.
När jag med nöd och näppe tar mig ut ur parkeringshus, hjärntrött efter att till slut begripit hur man p-betalar via app.
När jag kan sms:a, men inte med tummarna.
När jag reser ”hem” till en minneslund.
När jag golvats, rest mig och gått vidare i livets många skiften.
När jag använder hörselproppar i färjans restaurangtorg.
När jag kan släppa en smygare offentligt utan att det känns särskilt pinsamt.
När jag blir rädd bara vid minsta antydan till någon form av bråk.
När jag inte ens reflekterat över att det ens är möjligt att Uriah Heep ännu existerar.
När sommaren sedan länge inte varar i evighet.
När jag saknar faxen. Jag menar: FAXEN! När den kom på 80-talet...oj, oj, oj...FAXEN! Ja, du ser ju, helt tappade referenser.
När jag inte tar något för givet för det man minst anar alltid kan hända när som helst.
När jag inte längre förvånas över någonting alls.
När jag slår på radion vid 22 och Mix Megapol, som någon yngling i familjen rattat in, upplyser om att förfesten fortsätter. Förfesten?
När jag inte riktigt tagit in att man i första hand inte ringer i en telefon. Det gjorde vi på kobrans tid. Det var en telefon, det.
När många inte verkar veta vad en skiva är.
När det nyss var 1994.
När jag är noga med att kolla väderrapporten.
När en liten påse grillchips inte längre kostar 50 öre...och när det plötsligt finns tryffelchips.
När det kliar i öronen av allt hår som frodas där inne.
När jag aldrig längre får brev, förutom de med fönsterkuvert.
När jag får meddelande från butiken att de tagit reda på vilken frukt jag handlar mest. Banan. Jag tänker, när det nu uppenbarligen är möjligt: Borde det inte finnas raffigare saker att upptäcka!
När jag till slut förstått att även jag är dödlig.
När jag blir mer och mer lättrörd.
När jag ibland kommer på mig med att aldrig längre höra "Oxygene" med Jean Michel Jarre i radio.