Män bryter ned kvinnor, män slår kvinnor, män dödar kvinnor. Ständigt dessa män som förövare och ständigt dessa kvinnor som offer. Alla förfasar sig. Eller vänta ett tag – gör alla det? Det finns ju de – även politiska partier i Sveriges riksdag om jag förstått det rätt – som värnar ”traditionella familjevärderingar”. I sådana värderingar ingår bl.a. husbondens rätt att med prygel tillrättavisa hustru, barn och tjänstefolk. Så alla kanske inte förfasar sig. Slagordet ”en lydig kvinna är en lycklig kvinna” kommer inte att synas på några valaffischer, men bakom affischerna finns den åsikten hos vissa; något att kanske tänka på nästa gång vid valurnan.
Men det finns en ständigt närvarande skurk till i denna debatt. Det är ”samhället” som inte gör tillräckligt, som gör fel, som inte bryr sig. Och ”samhället” är allt som oftast polisen och/eller socialtjänsten. Det finns cirka 20 000 poliser och ungefär lika många socialsekreterare. Det är alltså 40 000 personer som är ”samhället”, dvs. skurken som gör för lite och som gör fel. Vi övriga, ofelbara, 9 960 000 personer som tittar på när dessa 40 000 gör fel och för lite har givetvis rätt att vara förbannade över att ”samhället”, dvs. dessa 40 000 inte har åtgärdat problemen.
Men skulle man möjligen våga drista sig till att föreslå att någon av de 9 960 000 åskådarna gjorde något? Eller är det att kräva för mycket att man för en stund tar sig ur sin egen bekvämlighetzon för att göra något för en medmänniska? I motsats till de flesta andra brott vet många att kvinnan A blivit slagen av mannen B och att detta kommer att fortgå. Syskon, barn, föräldrar, grannar, arbetskamrater, vänner – de vet. Men – vissa som omhuldar ”traditionella familjevärderingar” – vill givetvis inte agera. Men vi som inte omfattas av dessa värderingar gör inte heller något. Vi vill ju inte ”lägga oss i”. Och vi har ju ofta ”nog med vårt eget”. Och vi kanske inte vill ”förstöra för dom”. För tydlighetens skull vill jag framhålla att det mycket väl kan vara jag själv som står för dessa citat. Och som man känner sig själv känner man andra – så jag tror att även du kan stå för dem. Det jag skulle önska är att vi, dvs. du och jag, skärper till oss och kommer till insikt att det är vi som är ”samhället”. Om vi 9 960 000 agerar, om vi ingriper, om vi ”lägger oss i” vad som sker i vår närhet då kan de där 40 000 rent konkret åstadkomma en hel del. Det är vi 10 000 000 som tillsammans är ”samhället”.