Allting är inte längre möjligt. Tiden har gått och ju mer jag lärt mig desto mindre kan jag. En gång för länge sedan hade jag alla svar. Det var fint, på ett sätt, att ha lösningarna på allt. Jag har sparat den tiden, vikt ihop den och lagt den i bröstfickan närmast hjärtat.
Det är fint att inte heller veta allt, att inse sina begränsningar, att vila i den verkligheten.
Det har hänt så mycket genom åren att nuet inte längre är lika precist och avgränsat som det varit. Inte som när ”Anarchy in the UK” första gången kraschade ut ur bilradion och pappa vred ner volymen i ren förskräckelse.
Inte som när jag första gången förde min svettiga hand under en tröja. Inte som när jag första gången steg av tåget i Paris som luktade solsmält asfalt och tjöt av ambulanssirener. De gångerna fanns inget förut, inget sedan.
I dag ligger ett filter över det mesta, som om tonerna dovnat och även det klaraste ljuset döljs av en slöja. Mättnad, kanske. Vemod, definitivt. Ingenting är klart och exakt, allting har redan hänt.
Midsommarafton men det blir inte som i livsstilsmagasinen, för så lever ingen. Nej, så här blir det: färskpotatis direkt ur kastrullen, sill ur burken, gräddfil ur paketet, papptallrikar, burköl.
Som i ungdomen, alltså. På sätt och vis är jag alltså ung igen. Om än inte lika vild och inte lika full.
Jag ser på barnen som blivit ungdomar, de har så mycket framför sig. Det mesta skoj och himlastormande, annat besvikelser och smärta.
Det är så spännande, så märkvärdigt och in i märgen tacksamt, att följa med på deras resa, knuffa dem rätt emellanåt men mest imponeras över hur de utvecklas som personer.
Det här är ett minne. Ett inglasat uterum på Österlen, jag sjöng och spelade ”Jag ger dig min morgon” på en akustisk gitarr, där utanför mörknade den ljusa kvällen, när natten sedan kom luktade den kraftigt av klorofyll från det höga gräset, jag viskade, till henne som satt helt nära mig och lyssnade: Ska vi gå?
Ännu ett minne. Jag sitter med min älskade i sanddynerna på Sudersand. Det är innan barnen. Sanden är fuktig och kvinnan är ung. Havet är grått. Vi går tillbaka till huset längs stigen över ett fält. Vi håller varandra i handen, vi är lite fulla, det är lite klyschigt nästan. Men fint.
Se så, nu tänder vi grillen och ställer kubbklossarna på rad, struntar i regeringskrisen och idioterna i socmedia.
Vi ska se att det nog ordnar sig, trots allt.