Jag skrev om kön till Fåröfärjan förra veckan. Om kaoset som brukar infinna sig vid Kristi himmelfärdshelgen, sedan mattas en smula för att nå sitt crescendo under juli.
Skrev om ködisciplinen som inte finns, om förare som ställer sig i förtursfältet – vilket är till för fastboende – och till och med i det körfält som är allmän väg. Djungelns lag råder alltså i väntan på nästa vägfärja.
Nej, jag var inte på Fårö helgen som gick, är det ibland, inte nu. Men jag fick rapporter om galenskapen. Om två fyllda filer nästa ända upp till Bungehallen på Fårösundssidan och på Fårösidan var det minst antal bilar i ordinarie filen, allra flesta i förturen.
Någon borde någon gång ha fått stryk här.
Och till Trafikverket, Region Gotland eller egentligen vilka som helst: Skyltningen skulle kunna bli ännu tydligare. Men å andra sidan, de som lämnat förståndet hemma (eller i takboxen) går förstås aldrig att komma åt.
Jag såg inte Eurovision men jag kollade mellanakterna på SVT Play. Benjamin Ingrosso, vilket proffs! Och ”Diggi-loo, diggi-ley” har jag varit svag för ända sedan jag såg dem i Seabeachs källare 1984, kul att få se gubbarna framföra den igen (sevärd dokumentär om brödratrion på SVT Play, förresten). Men när jag sedan såg Loreen åma sig i ”Tattoo” tänkte jag stilla att tack och lov för jeans, rutig skjorta, en gitarr och one, two, three, four!
De går i bredd nu. Och husbilarna är här.
Sommaren kom på en måndag i år, vattnet utanför Visby alldeles lugnt, blankt, solen där uppe, färjornas efterlämnade svall när de stävar bort mot andra sidan, änderna, andparen i gräset, Kärleksportens gröna öppning. Vatten och eld går att vila ögonen på länge.
Roligt att höra att Tre Kronors Erik Karlsson har hembygdens dialekt kvar efter alla år i Nordamerika, den accent jag hörde omkring mig under mina ungdomsår, då när världen började vid OK-macken och tog slut vid mejeriet och hela världen gick att se från Tjustkulles topp.
Vårens första överkörda igelkott beskådad. Varför körs igelkottar på? Den låg mitt på Lummelundsvägs raceway i Visby, den långa rakan där många idkar fri fart. Hoppas det inte var Zingo, den som höll till i trakten förra sommaren.
Jag läser på sporten att många lag på kort tid tycks ha åkt på blytunga förluster. Tunga som bly, alltså. Oväntade, antar jag. Nu är jag ingen större virtuos inom kemin och det periodiska systemet, men lite googling kan man ju unna sig. Läser därför att guld är ett av de allra tyngsta grundämnena, nästan dubbelt så tungt som bly. Så: Guldtunga, eller rent av gyllene, förluster skulle kunna ge debaclen en helt annan lyster.