I Sverige pekar siffrorna stadigt nedåt och även om det tar tid så kommer restriktionerna en dag att lätta. Vi kommer att få gå till jobbet igen. Vi kommer att stå i kö på Ica tätt packade som sillar. Vi kommer att krama alla vi känner och skaka hand med varje ny bekantskap. Vi kommer att slippa drälla med handsprit. Vi kommer att skicka våra snoriga barn till skolan som vi brukar. Vi kommer själva att gå till jobbet fastän vi hostar och nyser, eftersom vi är så viktiga att vi inte kan stanna hemma.
Men frågan är såklart om vi verkligen borde det. Sen corona damp ner i våra knän har ingen i min familj varit förkyld eller magsjuk eller haft influensa. Vi har måhända varit uttråkade men vi har varit friska som nötkärnor.
Delar av rekommendationerna borde vi faktiskt behålla. Vi borde fortsätta stanna hemma vid minsta sjukdomssymptom, för då smittar vi inga andra. Vi borde vabba med snuviga barn, för då blir inga andra barn och fröknar sjuka.
Vi borde fortsätta använda handsprit i parti och minut. Det är en liten uppoffring för folkhälsan. Varje år dör hundratals människor i vanlig influensa och andra går bort i komplikationer efter vanliga sjukdomar som förkylning och vinterkräksjuka.
Personligen har jag inga problem med att hålla avståndet i kön på Ica. När de river bort de tejpade markeringarna kommer jag förmodligen att tycka att andra människor står på tok för nära. Ända in på skinnet. Hellre då en armslängd emellan.
Skaka hand då? Kan vi inte få börja om med det? Nej hörni, jag tycker vi kan låta bli. Det finns många andra sätt att hälsa än att skaka hand. Det är en vanesak. Jag har inte skakat någons hand sedan i början av mars och jag kan inte påstå att jag har saknat det.
Och kramar, ärligt talat. Bortsett från familjen och dina närmaste vänner, hur ofta kramar du en annan människa för att du verkligen vill? Och hur ofta gör du det för att det förväntas av dig?
Corona har lärt oss att jobba på distans med digitala verktyg, att hålla kontakten med släkt och vänner, att hitta på kreativa lösningar i alla tänkbara sammanhang. Men vi har också lärt oss att det inte är så farligt, det här med att tvätta händerna och hålla sig på en armlängds avstånd från varandra. Jag hoppas att vi inte glömmer det när allt är över.