Alla som har Facebook får hjälp att komma ihåg sina digitala vänners födelsedagar. Där ges chansen att skriva några rader eller något enda ord, ofta ”grattis” eller ”hurra”.
Det känns alltid fint, både att gratulera och att själv få ett gratt när det är dags för det.
Få hade kommit ihåg en om inte denna möjlighet serverats och det går för all del att tycka att dessa hälsningar knappast är från hjärtat. Men ändå.
För någon sekund är jag i någon annans tanke och för en annan sekund hade jag en sällan hågkommen vän i minnet när jag skickar mitt hurrarop.
Vardagens vedermödor har tagit oss ett varv runt solen sedan förra gången, dag har lagts till natt, jag har gått mina gator i mitt eget epicentrum, skrivit mina texter till bladet. Tagit båten ibland och sedan tillbaka, suttit på möten, haft kul, mått bra, mått skit, blivit äldre. Det blir vi ju var och en, timme för timme.
Inget märkligt, det är så det är, och fort går det, ett år på en förmiddag.
Det märkliga, när dessa notiser dyker upp, är insikten att de jag är digitalt ihopkopplad med men kanske inte haft kontakt med på ett år faktiskt levt ett parallellt liv där ute.
De har också suttit på sina möten, de har haft kul, mått bra och mått skit, gått till jobbet och kommit hem, lyssnat på ”Jeopardy” – jag fick ju länken till den låten av en längesen vän för några veckor sedan – och burit med sig de dagar som passerat.
Alla har vi våra numera ytligt bekanta som kanske en gång varit nära…tänk om vi fortsatt vara det? Hur hade våra liv blivit, vad hade det blivit av vårt ”oss”?
Ja, vad hade det blivit om kärlek aldrig uppstått? Om kärlek aldrig tagit slut? Om svaret varit ja istället för nej, nej istället för ja, om inte den där biljetten köpts, om inte den där dörren öppnats...ja, du fattar.
Så små marginaler, så mycket slump som avgör de stora besluten. Jag tänker att det är så för alla.
Vi tror vi har koll, vi planerar, försöker förutse och parera…och ändå går det som det går. Alla är vi helt i händerna på…vadå? En isfläck, ett inställt flyg, ett möte på en camping, och efteråt är du en annan.
Allt det här händer oss alla, även de som dyker upp som små notiser på Facebook.
En dag om året påminns vi om varandras existens, alla andra dagar har vi ett liv i vårt eget universum som vi försöker leva.