Vassa morgnar nu, krispigt bett i luften, snart kommer de gula och röda löven att sätta eld på träden, lika vackert som i april maj då våren varje år kommer för första gången. Så gör hösten med sin översvallande hunger och sin multnande famn.
Det byggs och det grävs och det ändras och förbättras och försämras och alltid är det något på gång i alla fall i Visby och jag tänker att tänk om den dagen kommer då insikten är denna enda: Nu är det färdigt! Nu blir det inte mer. Inte en grop till, inga byggen, ingenting. Klart. Undrar hur det blir då.
När barnen var små var de rädda för de gula bussarna som alltid körde så fort. För egen del håller jag mest undan för taxi, där går det sällan för långsamt när de bränner iväg längs Lummelundsväg. Och härom dagen kom det en motorcykel på bakhjulet i 100 på 50.
Ett tecken på att det är säsong för äppelpaj: Den färdiga vaniljsåsen är slut i butiken.
En beväpnad som skjuter eller tänder stubinen på fel adress och livet förändras för alltid för så många. Fel plats vid fel tillfälle och allt kan vara över. Så svårt att riktigt ta in.
Visbydagen, Kultur i natten...så mycket att se och uppleva. Som uppvuxen i en småstad i småländska inlandet där det verkligen inte hände särskilt mycket i form av kultur, restaurang och kafé – det var mest raggarrundan som var frekventerad av mullrande motorer – har jag alltid lika svårt att ta in att ungdomar flyttar från ön "för att det inte händer något". Jag tänker: Den världsbilden är skev.
Att se ut över vattnet; det svarta skummande piskande vilda mäktiga rytande havet som ger och tar, det lugna blanka glittrande i stilla i ständig rörelse. Att se ut över det, så vilsamt och helande.
...sen kan man ju flytta av andra orsaker, så klart.
Jag såg Italien-Sverige på tv, damfotboll, så sorgligt lite folk på läktarna. I Sverige fylldes Ullevi till sista plats när Spanien var på besök förra veckan, i Italien gapade det tomt. Så fint att de svenska damerna, i alla fall på landslagsnivå, fått den publik de förtjänar.
Tid för höstgrytor. Långkok som bara blir bättre och bättre ju längre de står. Men någon svamp har jag inte hittat. Har heller inte letat. Har aldrig haft några svampögon. Har mest husbilsögon, ser dem överallt.
Blekt dis över vattnet nu, ingen skillnad på havet och himlen, blått, vitt, grått. Som om havet och himlen tillsammans säger: Tid nu för vila och tankar.