Vi kände varandra så väl, alla visste vi var gränserna gick. Vi var väl tio, tolv stycken, killar, tjejer, det är så länge sedan nu.
Rätt som det var satt vi alla i bastun i Rydbergs föräldrahem, sen slängde vi oss i poolen, vi var några år och 20, sen satt vi alla påklädda innan kläderna slängdes igen; nakendisco i vardagsrummet, klackarna inte i taket utan in i evigheten den kvällen.
Det här minns jag: skratten; solen över grannvillan, Simple Minds, lukten från grillen, den hälsosamma galenskapen, banden mellan oss, de som ännu finns, mer eller mindre hårt knutna.
Det var en kväll i juli när så mycket av det som nu ligger bakom ännu låg framför, orört som glimmande stjärnor.
Jag tänker ofta. På sådant som hänt och för all del också på sådant som aldrig hänt, jag sitter i mitt fönster och ser hur dagarna går.
Så länge någon tänker på en händelse lever den kvar. Minnena får det förflutna att påverka oss ända hit.
Jag tänker: tänk om jag visste, mitt i ett skeende, att just denna stund kommer att bli ett minnesmärke i livet, en referens för allt annat och pratas om långt fram i tiden.
Inte stora sorger, lyckodagar, nyheter om omtumlande världshändelser. Utan de där små tilldragelserna; en spontan fest, ett oväntat möte, en tur med bilen: en ödets tvist.
Hur hade jag reagerat och agerat då? Hade jag gjort annorlunda? Hade jag sett det pågående skeendet med andra ögon?
Vi var några år och 20 och den där spontana festen vid poolen i staden där jag, vi, växte upp var kanske vårt lilla gängs semikolon; det var där det tog slut, men fortsatte sedan fast på ett annat sätt och åt olika håll.
Det var där många av knutarna mellan oss som ”alltid skulle hålla ihop” började lösas upp. Om jag hade vetat och förstått det då, vad hade gjorts på annat sätt och hur hade det i så fall blivit?
Jag har skratten med mig, så många skratt i mitt förflutna, från längesen och nyss, svunna stunder jag gärna hade velat ha tillbaka, här och nu, men som jag gör det bästa av; vårdar i mitt inre så gott det går och hämtar energi ur.
– Nu ska pappa ladda, brukade dottern säga när hon var liten.
Hon såg när jag var trött och stressad och fångade mig i en stor kram, den energi som strömmade där, och alltjämt strömmar, kan värma hela världen.
Det ska jag ta med mig, fram i tiden.
Som ett gott minne. Så många minnen från allt, minnen som till slut är det enda vi har.