De där dubbarna på vinterhjulen, att de fäster när vägen nyper. Och att hjulen alls sitter fast, att inte bultarna lossnat eller att någon lossat dem när vi inget sett.
Och snön, när vi åker skidor i dalgångarna, att inte snön släpper från bergssidorna och rasar ner i lavinsjok över oss och drar oss med in i evigheten.
Så mycket vi måste lita på för att hålla oss vid liv. För att kunna leva och fortsätta leva. Så mycket vi lägger i andras händer. Att vattnet i kranen är rent och luften vi andas.
Att hjärtat fortsätter att slå sina slag även sedan långresan är bokad; den till Bangkok, den till Flen. Att hjärnan håller ihop, att kyrkklockan som ringer inte ringer till just mitt minne.
Alla dessa löften om tystnad, så många hemligheter som bärs där ute, på vilka så många liv är byggda. Så mycken tillit som krävs för att allt inte ska rämna.
Tillit, så mycket vi måste lita på för att kunna fortsätta leva. Så skört allting är.
Den där olyckan, jag kom som första bil efter kraschen. Länge sedan nu, mer än 30 år. Hon skulle alltså varit över 30 nu, den lilla flickan.
Bilden är isande klar ända hit. Slukande svart höstkväll, personbilen som kommit över ett krön och kört rakt in i den där långsamma lastbilen.
Tystnad, bara förvriden plåt, två blodiga föräldrar med huvudena genom rutan, inga skrik, den lilla bebisen i baksätet. Just då hade hon bara timmar kvar. Sirenerna som så småningom närmade sig, blåljus, människor i chock, mina första hjälpen-kunskaper från scouterna, från lumpen. Än så länge levde hon.
Nästa morgon gick solen upp och världen blev ljus igen för de flesta av oss.
I dag bor jag så jag ser ambulanserna när de kör mot lasarettet, alltid dessa vispande blåljus som påminnelser om hur fort allting kan ändras.
Så mycket jag måste lita på, så mycket jag lägger i andras händer för att jag ska kunna fortsätta vara centrum i mitt eget kosmos.
Lita på att cykeldäcken håller när allt bär utför, att piloten inte somnar, att taxin inte kör fel, att den som kör bilen jag möter är vid sina sinnen, att solidaritet blir inne igen, att åtminstone lite värdighet blir kvar.
Hjärtat, hjärnan, artärer, kapillärer, det mycel av fina trådar varje människa rymmer, att de korresponderar perfekt i min för mig ogripbara inre yttre rymd.
Allt jag säger, allt jag gör, att det tas emot och vårdas och inte spelas ut emot mig.
Leendena i lönn, glimten i ett öga, att de finns där, som bekräftelse, som förutsättning.