Så var första världskriget ett faktum, även om få lördagen den 8 augusti 1914 anade dess fulla innebörd.
GA:s läsare möttes på första sidan inte av nyheter om kriget utan om kungörelser (årsredovisningar) från fyra sparbanker; Östergarn sockens sparbank, Garda sparbank, Hangvars och Halls socknars sparbank samt Lärbros sparbank. Alla undertecknade av landshövding Gustav W Roos och bevittnat av en herre K.P. Lundblad. Som ”huvudmän” (motsvarande bankstyrelse) återfinns kända gotländska namn som Bendelin, Lagergren, Gahnström, Qviberg, Österdahl och Björkegren.
På första sidan annonserar även ”Ångfartygaktiebolaget Gotland” om turer mellan Visby, Klintehamn och Burgsvik samt Visby, Fårösund, Slite, Katthammarsvik, Ljugarn och Ronehamn. Den viktigaste transportvägen för större varor var fortfarande havet, även inom ön. ”Gotlands Konservfabrik” annonserar efter ”All sorts frukt såsom äpplen, päron och plommon” även om de flesta nog fortfarande konserverade sin egen frukt så var moderniseringen av våra livsmedel på frammarsch. Framtidshopp gavs också till ”Unga män som vilja skaffa sig ökade inkomster och utbilda sig till verkmästare, byggmästare, maskinister, elektriska montörer, arbetsledare och förmän” på Marielunds Praktiska Skola. Dess rektor Albin Lindström bortsåg i tidens anda helt naturligt från hälften av befolkningen. Detta till trots att en av de mest epokgörande upptäckterna inom fysik (och förutsättning för en enorm teknisk utveckling) redan hade gjorts några år tidigare med upptäckten av radioaktiviteten samt grundämnena radium och polonium av en kvinna: Marie Curie.
På sida två i Gotlands Allehanda lördagen den 8 augusti möter oss katastrofen som rullas upp mitt i Europa. Vad som hänt sedan Tyskland mobiliserade den 1 augusti? Samma dag mobiliserade även Frankrike, som såg en chans att ta tillbaka Alsace-Lorraine (Elsass- Lothringen). Tyskland förklarade krig mot Ryssland. Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914 efter ett ”otillfredsställande svar” till kravet att respektera Belgiens neutralitet. Tyskland förklarar som väntat Frankrike krig och får samma svar tillbaka. Även om skeendena på Balkan och Österrike-Ungern (gnistan till konflikten) fortfarande är huvudnyheter så tornar alltmer kriget i Europa upp som det svarta molnet på den himmel som naivt målats upp under fredsåren ”La belle époque”.
Kaiser Wilhelms famösa och förljugna tal till det tyska folket redovisas utan kommentar av GA, i likhet med all annan press. Där står bland annat ”All öppen och hemlig fiendskap från öster och från väster och från andra sidan havet ha vi hittills tåligt burit i medvetande om vårt ansvar och vår styrka. Men nu vill man förödmjuka oss.” Wilhelm menar sålunda att ”svärdet tvingats i hans hand”. En märklig, tyvärr i dessa dagar aktuell, orsak till invasion av ett annat land. Som av ett ödets märkliga ironi reflekteras detta dubbla budskap av en annons från Barnängen om medlet mot håravfall ”Capillo” som BÅDE är ”fet och torr”.
Nu var den tyske kejsaren inte ensam om att försköna sanningen för sina församlingar och sig själv. I England, Frankrike och Ryssland fälldes stora ord som hur falska och förskönande de än var skulle lägga 17 miljoner unga människor till aska.
Väldigt få i dessa länder trodde dock på en utdragen konflikt. Uttrycket ”hem innan löven faller” må tillskrivas den tyska sidan, men delades inte desto mindre av dess motståndare.
Fransmännen, som i linje med sin anfallsplan (Plan 17), anföll rätt in i Tyskland och förväntade sig ett avgörande i sin center bortsåg från de rapporter som visade hur Tysklands skugga tycktes svepa genom Belgien (Schliffenplanen). Ännu var alla de Belgiska forten runt Liège inte besegrade, vilket GA också rapporterar men att ”Två af forten påstås ha fallit. De tyska trupperna rusa fram med stor tapperhet. Hundratals soldater offras oupphörligen vid ursinniga frontangrepp mot de starka forten, hvilkas kanoner med sina pansarkupoler nedmeja dem massvis”. De belgiska försvararna runt forten var häpna över med vilken offervilja de tyska befälen använda sina soldater, en belgisk officer berättar: ”De gjorde inte ens ett försök att sprida sig, de kom linje efter linje, nästan skuldra vid skuldra, tills vi sköt ner dem, de stupade hopades på varandra i en ohygglig barrikad av döda och sårade som horade att maskera våra kanoner och orsakade oss stora svårigheter. Till slut var barrikaderna så höga så höga att vi inte visste om vi skulle skjuta rätt igenom dem eller rusa ut och ta upp öppningar med bara händerna….Men kan ni tänka er denna veritabla mur av döda och sårade gav dessa underbara tyskar en möjlighet att krypa närmare och till slut storma uppför fältvallen. De kom aldrig längre än halvvägs, de mejades ner av våra kanoner och kulsprutor”.
Det var von Klucks 1:a armén och von Bülows 2:a armén som nu svepte in i en jättelik våg på tyskarnas högra flank ”med armen snuddande vid engelska kanalen”. Bägge generalerna var vid tiden hela 68 år och var veteraner från Tysk-Franska kriget 1870 då Elsass- Lothringen förlorades av Frankrike.
Belgien fick i stort sett klara sig själv mot den tyska anstormningen. Visserligen hyllades Belgiens mod och motståndskraft mot en övermäktig fiende, men vare sig Frankrike, centralstyrt av dess överbefälhavare Joffre, eller England, vacklande i sitt tidigare löfte om att skydda Belgiens neutralitet, kom till någon hjälp under denna första kritiska krigsvecka. Man får förmoda att vissa dunkla känslor av skuld och skam ändå förekom på Frankrike och Englands sida, staden Liège tilldelades av den franska regeringen den 7 augusti Hederslegionen för sitt heroiska motstånd. En gest som givetvis saknade all praktisk betydelse, i synnerhet som tyskarna som bäst förde fram sina gigantiska belägringspjäser för att bomba sönder forten.
I Sverige skruvar försvarsvännerna på sig då den svenska armén var rejält eftersatt efter hundra års fred (sedan kriget mot Norge 1814). I GA kan vi således läsa ”Samling kring försvarsfrågan” ett upprop från ”Föreningen Frisinnade Försvarsvänner” där samling ”kring den ledning, som genom framsynt och manlig (sic) gärning vunnit vårt förtroende”. Med vilket här menas ”sluta upp kring Sveriges konung och” (får man anta något motvilligt) ”landets nuvarande regering.”
Sveriges kung, Gustav V, hade redan i februari 1914 hållit det tal som skulle markera monarkins sista offentliga försök att påverka riksdagen i det så kallade ”Borggårdstalet”. Där pläderade kungen inte bara för införskaffande av en ny pansarbåt utan hänvisade även till militären i Sverige som ”min armé”. Monarken hade i detta stöd av de konservativa krafterna, inte minst de som stod på tyskarnas sida i konflikten i Europa, till exempel upptäcktsresanden Sven Hedin, författare av tyskvänliga boken ”Fronten i Väster” samt drottning Victoria, som av vissa ansågs ha skrivit talet.
Då som nu blandas i lokalpressen det stora och det lilla. Sålunda finnes vi på sista sidan en annons under ”Förlorat”: ”En liten brun barnkänga, borttappad i lördags. Torde godhetsfullt återlämnas till Mellangatan 45”.
Låt oss hoppas att åtminstone ett par barnfötter fick åter värma sig när nu kylan sänkte sig över Europa.