Den 9 december 1980 var en tisdag. Min klass startade dagen med gympa, det var i Norrgårdshallen, och det enda vi pratade om när vi bytte om för basket var John Lennon.
Vi hade vaknat till radionyheterna, Lennon skjuten under natten – sent på kvällen den 8:e New York-tid – utanför sitt hem i Dakota building.
Det var så osannolikt.
Samma år, i januari, hade Tjörnbron rasat och jag minns att vi pratade även om det just när vi bytte om till gympan, men det här gången var det Lennon och det kom på något vi så mycket närmre.
Jag är lite för ung för att ha golvats av The Beatles så som många tycks ha gjort första gången de hörde deras musik, då när rockmusiken nästan var ny.
Men jag minns sedan barndomen ”Latjjo jä jä” och ”Jelle sammarin” och sedan alla de andra låtarna som blivit örhängen.
Då, 1980, hade John Lennon och hans Yoko Ono nyligen givit ut albumet ”Double Fantasy” och jag hade två av de starkaste låtarna inspelade på kassett; ”Just like starting over” och ”Watching the wheels”.
Tänk att det är 40 år sedan han gick ur tiden.
Och tänk så många nyheter vi fått till oss, där minnet av tillfället är exakt. Vi som har åldern inne vet exakt vad vi gjorde då vi fick veta att Olof Palme mördats. Till exempel.
Det är kollektiva stunder då vi alla, mer eller mindre, för en stund frusit till is, från vilka vi alla har vår egen berättelse.
Alla personliga märkesdagar också, i kärlek och sorg, då livet blivit helt, då livet gått sönder.
1976 var jag på konfirmationsläger, då hade Lennon fyra år kvar, Lennon. På lägergården fanns två LP-plattor till våra discon, Demis Roussos ”Forever and ever” och John Lennons ”Rock’n’roll”.
Det brukade bli Lennons 50-talscovers i början av kvällen då det strumplästshakades till ”Be-Bop-A-Lula” och ”Do you wanna dance”, därefter Demis ballader när vi senare vill trycka lite. Mest tryckte jag på en som hette Lotta, vi höll brevkontakt en tid efteråt, undrar vart hon tagit vägen.
En helt annan sak. Corona-tider. Du&jag-avdelningen bygger på långa intervjuer över en kopp kaffe eller två. Men nu råder restriktioner med allt vad det innebär, exempelvis att hålla avstånd.
Så varför då inte ge sig ut i världen, världen är ju full av gotlänningar. Tipsa mig gärna om personer runt om på klotet så kanhända att jag tar kontakt, alla människor bär ju sin egen historia.