Det planeras ett återseende. Åttital senast vi träffades tillsammans allihop, järngänget från uppväxt och skolår och en bit ut i vuxenlivet. Det var hos Råing, hans farsa var rätt rå som fotbollsspelare i gärsgårdsserien så namnet gick så att säga i arv.
Det var en jädra skiva, det. Hey you, the rocksteady crew, det var de åren, synthåren, jag är nog synthare, trots allt.
Helt spontant och trädgårdens pool nära, snarare än vi visste badade alla näck. Sen satt vi i bastun. Jag har ett foto därifrån, det syns mycket hud på både hon och han.
Sedan satt vi påklädda. Sedan var vi i poolen igen. Och sedan dansade vi nakendisco i vardagsrummet, hey you, the rocksteady crew, det fanns ingen morgondag, alla visste var eventuella gränser gick, vi kände varandra genuint och nära.
Det fanns en morgondag…den var tung.
…och sedan gick tiden.
Vi försvann ut över landet, jag hit, andra dit, träffades aldrig, aldrig alla på en gång. Jag minns Magnus och Brasse-filmen ”Två killar och en tjej”, den skildrar deras vilda ungdom och hur sedan livet tar dem med åt olika håll.
Seabeach, Tjobba och jag såg den, Skandiabiografen intill järnvägen, nedlagd nu, det var en ljum vårkväll, jag sa, jag minns det ända hit, jag sa: Det där är vi om några år.
De sociala medierna har för all del fört oss samman igen, vi har koll på varandra, vet vad vi gör, skickar ett meddelande då och då.
I fredags tyckte jag iväg en messengerbubbla till Råing, det är vi som hängt ihop mest: ”Fredag. Fredagsöl”.
Det räcker för att bandet mellan oss ska hållas starkt.
I någon mån är vi varandra fast vi (nästan) aldrig ses. Vi är killarna och tjejerna från förr, som kände varandras föräldrar, som vet var vi kommer från.
Del av varandras uppväxt och bakgrund, vi är personerna, inte de titlar eller annat som klistrats på genom åren.
Det planeras ett återseende. Till hösten, på Österlen. Om coronan tillåter. Seabeach har ett hus där. Kanske byter vi Tirnaven och Villa Francan mot något ståtligare…eller gör vi inte det, kanske låter vi allt vara som det var. Löwen och Dab.
Så önsketänker jag. Men så blir det inte. På samma gång som vi är desamma som vi var har vi utvecklats och blivit andra, i andra sammanhang.
Blir det av ska det bli kul. Men också: Sorgligt. Tiden har gått. År, år, år. Allt går så fort.
Om vem vet när det i så fall blir nästa gång. Kanske blir det här enda och sista gången.
Jag kommer att resa dit, med ett stort mått vemod.
Men också med den rödaste glädje ty det var ju vi, VI, som skulle ta över världen.