Jag undrar vem jag var, egentligen. Ett halvt liv sedan nu. Vad tänkte jag? Vad drömde jag om? Vart skulle jag ta vägen sedan?
Det finns de som fortlöpande skriver brev till sig själva. Varje födelsedag en rapport från det tillfälle de befinner sig i för stunden, en hälsning från sitt eget universum att öppna tjugo år senare.
Så spännande det hade varit att ha ett sådant projekt. Att träffa den person som en gång var jag.
I mogen ålder är skillnaden inte så stor, nu går tio år på en eftermiddag. Men i ungdomen, varje år var en epok. Så mycket som hände, så många versioner som funnits av den som är jag.
Men den här dagen, den 4 december 1991, en av alla dagar, vem var jag då?
Lite vilsen, tror jag, visste inte vad jag hade framför mig, ett blad var vänt, klockan 06 den morgonen kom jag med båten till Visby hamn, skulle vikariera på sportredaktionen i två månader.
Grått, mörkt, kallt, tomt, stängt på stan. Annat skulle det visa sig bli. Och jag är kvar än, mångtiotusentals artiklar senare och med min bild i bladet flera gånger i veckan, lite ökänd.
Gatorna och gränderna har blivit mina gator och gränder, jag känner accenten, har mina kontakter, hittar mellan socknarna utan (större) problem och vet vad en båns är.
Så mycket som hänt. Jag har lämnats, startat på ny kula, älskats, älskat, sårats, mått bra, mått piss, blivit pappa, begravt mina föräldrar, tagit beslut i stort och smått, lagat pulvermos, tagit miljonlån, bytt till vinterdäck, varit full…
…på en ö i ett hav som en gång när jag var liten låg så obegripligt långt bort. När Bysarnas speedwayryttare kom till min småländska stad var det så exotiskt att de lika gärna kunde kommit från Sovjet.
Så märkligt att det blivit min plats på jorden.
Eller nja, så är det inte riktigt. Mitt hjärta finns i Småland, i dess inland och vid dess kust, och även om jag intellektuellt inser att jag kommer att förbli på denna ö känns det alltjämt som en parentes i livet.
Som att jag är här några år bara. Eller månader, de där två det kanske kunde blivit om jag inte omedelbart erbjudits fast tjänst.
Det är trots att något livgivande att leva med en latent längtan.
…men å andra sidan, och nu slår pendeln tillbaka, har jag blivit gotlänning och skulle sakna denna ö om jag lämnade.
Ungdomarna är flygfärdiga, jag går så småningom in för landning. Det är så här det är, så här det blev. Livet.