Jag fick inte igång bilen. Det var något under huven som gnisslade som en bandsåg. Jag satt bakom ratten och vred på nyckeln och motorn sågade vedträ efter vedträ, hostade till ibland men inte mer än så.
Det kändes lite pinsamt, folk passerade ju och jag såg att de tittade så jag klev ur och öppnade huven.
Jag försökte se funderande ut, problemlösande, men i själva verket fattade jag ingenting. Att se ner under huven är som att se ner i en sulo med återvinningsplåt.
Men jag vet att män förväntas kunna det där med motorer, så jag stod där och tittade ett tag, drog lite i någon sladd. Eller kabel heter det visst. Sen sket jag i det, ringde en kompis och bärgade biljäveln till verkstaden.
Ofta finner jag mig själv tvingas hantera saker jag helt enkelt inte förstår. Som att få telefonen att funka, datorn…hur många gånger har jag inte suttit vid datorn och fipplat med den jäveln.
Installerat och uppdaterat och sänt raketer till mars. Och alla dessa appar sen. Jag är verkligen ingen appskalle, pappskalle snarare. När jag växte upp gjorde jag inte en enda uppdatering.
Livet är en räcka problem som ska lösas.
Du vet, det där långa att göra-listorna, de som aldrig tar slut. Jobbiga telefonsamtal, mejl som måste sändas – och tas emot! Alla dessa mejl, inte undra på att folk bränns ut.
Men å andra finns det många som kan väldigt mycket. Dessa är jag imponerad av.
Det finns helt enkelt en oändlig reserv där ute. Epidemiologer som vi inte kände till, deras utbildning tycks ha gått under radarn.
Journalister som vet hur journalistik ska bedrivas finns hur många som helst, ja, det finns många som vet hur de flesta yrken och uppdrag ska bedrivas bäst. Efter ett halvt dygn med snö torgfördes i sociala medier, såg jag, att världens sämsta snöröjare finns på Gotland.
Säkerligen finns alltså här även de bästa, de som kan ploga simultant, som är färdiga med allt överallt i samma stund som de börjar. Detta känns tryggt.
Egentligen är jag avundsjuk på alla som kan så mycket, som vet hur det ska vara.
En dag försökte dottern förklara vad bluetooth är. Blåtand. Låter som en sjörövare. Då behöver man inga sladdar, sa hon. Nämen så bra, sa jag. Ändå är det ormbon överallt i vårt hem.
Jag drog bilen till verkstaden med en annan bil och så tänkte jag på hur det kan komma sig att män så ofta förväntas förstå tekniska och elektroniska ting. Det gör vi nämligen inte.