Jag försökte hjälpa en kille som glömt ögonen hemma. Han tänkte köpa marinad till fläsket men bokstäverna på flaskans etikett var irriterande små och därmed omöjliga att tyda.
Var det verkligen marinad i den flaska han stod med i handen? Eller kanske var det sådant där gojs som ska appliceras med pensel?
Eftersom jag kände honom hade jag smugit upp bakom och sagt att han såg väldigt rolig ut när armarna var för korta.
Ungefär som Thore Skogmans storfiskare, fast det då var gäddor det handlade om när armarna inte räckte till.
Är det här marinad eller vad fan är det? sa han.
Jag vet inte, sade jag, för det visste jag inte. Inte heller jag hade brillorna med mig så där stod vi som fån i matvarubutiken med våra schimpansarmar, vi som aldrig behövde glasögon förr.
Jag insåg att jag såg lika rolig ut som han nyss gjort men jag tänkte att det bjuder jag väl på, då.
Vi tvingades göra det enda möjliga, kalla in en barmhärtig samarit till hjälp, en annan intet ont anande kund.
Nu fanns det för all del inte så mycket ont att ana, det var mer som att befinna sig mitt i en Norge-historia: ”Hur många personer krävs det för att läsa en etikett?”.
Vi skrattade åt eländet för vad skulle vi göra, sedan lämnade jag honom där vid hyllan. Fortfarande villrådig.
Samtidigt som det var komiskt var det en påminnelse om att åren går. För inte länge sedan jag kunde läsa allt utan problem, numera kan jag knappt läsa något alls utan glasögon.
Mina inköpslistor skrivs med stora bokstäver med svart tusch på vitt papper så att de ska kunna läsas om jag glömmer glasögonen hemma.
Det finns så klart en sorg i allt det här. Kroppens funktioner förfaller sakta, läkköttet är inte som det varit och morgnarnas första steg gör ont i både vrister och knän.
Jag tänker på hur det ska bli. Än är jag trots allt vid god vigör – skönt ord där, vigör – men sedan? Vad händer fram i tiden? I min ålder får man vara glad om man har jämn och fin avföring, som Brasse Brännström sade.
Mina krav är än så länge något högre, men det är svårt att hänga med. Tiden går så fort, precis som pappa sade när jag var liten. Nu inser jag att han hade rätt. Man vaknar på måndag morgon och till kvällen är det helg.
När jag någon dag senare träffade min skumögde bekant frågade jag hur maten blev. Den blev bra, sade han.
Men att inhandla den där flaskan lite på chans, den där ingen av oss kunde läsa den mikroskopiska texten, visade sig ha varit alldeles för vågat.
”Jag tog en påse som det stod MARINAD på. Det var två centimeter höga bokstäver, då var jag i alla fall säker”, sade han.