Jag sträckläser Jan Gradvalls bok om Abba, "Vemod undercover". I den berättar Benny om arvet från folkmusiken och att han spelar piano, förutsättningslöst, minst två timmar om dagen. År ut och år in. Ständigt sökande efter ny musik, vad han letar efter vet han när han hör det. Enligt egna uträkningar snittar han omkring 20 minuters användbar ny musik per år. "Det tar en så evinnerlig tid" som han uttrycker det.
Väldigt få barn som spelar landhockey på gatorna i gult gatljus. Men det är klart, datorer är ju roliga. Men så roligt som det är/var att bryta matchen för en stund och flytta undan målen när grannen kom med bilen och för att sedan fortsätta liret kan det väl ändå inte vara!
Män i grupp, på till exempel fotbollsläktare, är inget vidare.
Förr, före mobiltelefonerna, fanns det tid för personliga meddelanden i radio. Anhöriga kunde där efterlysa sina semesterfirare när läget var akut. En neutral radioröst läste "Telegram till A och B som befinner sig på semesterresa i Småland eller Skåne i en röd Saab 99 med registreringsnummer si och så. Ring hem. Mamma". Svarta hål öppnade sig i sommaren även för oss som inte var närmast berörda.
Vatten i kranen finns till alla.
Jag lyssnar inte särskilt ofta på symfonirockgruppen Camel men när jag gör det tidigt på dagen, vilket jag aldrig gör, tänker jag att det blir en bra dag. Fast allra mest lyssnar jag på P1. Tolvslaget och dagens dikt är en långvarig favorit.
Det kan vara både dumt och farligt att glömma det självklara.
Vintersulorna är på, det tog en knapp halvtimme med domkraft och krypandes på knä, inklusive bära ut och in. Dagen därpå var jag stram i ryggmusklerna. Men jag gjorde det på egen hand och utan hjälp. I formel 1 går det åt tjugo pers.
Jag såg en finstämd och sorglig dokumentär om sångaren och artisten Pierre Isacsson på SVT-play, jättekändis på 70-talet. Om hur en självkänsla plånas ut och hur en källar-hit kan bryta ner en människa, om en svärta på djupet...och slutet sedan ombord på M/S Estonia den där septembernatten för 29 år sedan. Och om nya fina sånger som gavs ut först många år senare.
Jag vet, det är omoget och barnsligt men jag kan inte se mig trött på Youtube-klippen där galningar drar undan stolen för folk som just ska sätta sig eller för all del redan sitter. Nej, kan inte. Men jag lovar: Att se folk som ramlar kan aldrig bli tråkigt.