Åsa Karlsson: Hur jag lärde mig att inte hata Virginia Woolf

"När min pojkvän dumpar mig ska jag se hela 'Sopranos'. Jag har sparat den till krisen."

En före detta kollega berättade detta för många år sedan när man ännu hade tv-serier i boxar i bokhyllan. I just den där hyllan med kultur som sparats till viktiga tillfällen står för min del Virginia Woolfs "Ett eget rum" (1929). Jag har refererat till denna nästan hundra år gamla essä sedan jag var 20 år och hörde talas om den för första gången. Den berömda frasen om att kvinnor behöver pengar och ett eget rum för att kunna skriva romaner har tröstat mig genom åren trots att jag aldrig har öppnat boken.

När jag slutligen läser "Ett eget rum" så välkomnar den mig inte mjukt in i bildandets värme. Jag fattar i stället ingenting. En kvinna sitter vid en flod, går runt i ett grönområde, äter lunch och senare middag och gnäller över att kvinnor inte har råd att skriva. Själv har hon fått ett arv på 500 pund om året (en väldigt bra årsinkomst på den tiden). Efterrätten är dålig får vi höra, katrinplommon med vaniljsås.

Jag börjar söka efter dåliga recensioner av boken. Kan det vara så att kejsaren är naken? Kanske har ingen vågat kritisera den för att ingen har fattat? I en intervju med litteraturvetaren Karin Nyqvist som forskat på Virginia Woolf framgår det att hon hatade henne från början. Hon berättar också att många har tyckt illa om Woolf för att hon är svår och för att hennes böcker inte handlar om något. Tricket för att klara av att läsa henne, menar Nyqvist, är att inte leta efter en handling utan bara hänga med.

En undersökning av hur vi tar oss an texter, visar att man har tio sekunder på sig att fånga läsaren innan hen scrollar vidare om texten inte har "fångat henne". Sådana har våra lustbulimiska hjärnor blivit. Efter tio sekunder har protagonisten i "Ett eget rum" inte ens hunnit resa sig från sin plats vid floden.

Så jag bestämmer mig för att läsa med samma envishet som när man har bestämt sig för att springa ett lopp. Det går inte att känna efter varje gång man får håll eller det blir tråkigt. Kroppen ska i mål. Då plötsligt kan jag ta in "Ett eget rum". Essän om Kvinnan och romanerna som Virginia Woolf skrev som ett föredrag att hålla för kvinnor som studerade vid universitetet i Cambridge. Hon går igenom litteraturhistorien och saknar kvinnor och kvinnliga erfarenheter. Hon beskriver hur Shakespeares syster skulle ha skrivit om hon bara hade fått. I stället dog hon ung, utan att ha skrivit ett ord.

I dag är över 70 procent av de skönlitterära debutanterna kvinnor och de senaste fem årens vinnare av Augustpriset i den skönlitterära kategorin har varit kvinnor. Nu får kvinnors erfarenheter ta plats i historieskrivningen. Virginia Woolf skulle skratta av glädje i sin grav.

Eller skulle hon det? Skulle hon inte kväljas av all den litteratur som skrivs enligt rätt formel för att vi läsare inte ska slå igen boken och springa till Netflix? Virginia Woolf svarar på det alldeles i slutet av "Ett eget rum" när hon skriver om vad klassisk litteratur faktiskt kan göra med en läsare som den lättuggade Netflix-prosan inte kan: "(...) läsandet tycks verkställa en egendomlig slags starroperation på sinnena; (...) det är som om världen blivit fri från en täckande hinna och fått ett mer intensivt liv."

Så: jag hatar inte längre Virginia Woolf. Jag tror hon gjorde något med min blick.