En enda gång fick jag elda i år. Helgerna rasade iväg och än blåste det kuling, än regnade det, än var jag uppbokad på annat som i efterhand knappast kan ha varit lika viktigt som att elda.
Pappa lärde mig att tända brasor i fjällstugan. Jag var yngst och mest morgonpigg. Stugan var utkyld på sportlovsmorgnarna, rimfrost på fönstren och isande kalla brädgolv, man måste dra på sockar och montera pappret och vedklabbarna till en perfekt pyramid och sedan fjutta på. Det magiska ögonblicket när papperet tar fyr och lågorna breder ut sig, där tar de stickorna, men ska de hinna fram till veden, kommer jag att kunna stänga luckan och sätta mig på britsen i triumf med en "Det Bästa från 1964" eller måste jag hämta pappa och slokörat se honom bygga en ny pyramid medan han förklarar något om spjället.
Jag tänder ibland brasor i en kamin på landet och den där spänningen överger mig aldrig. Varje gång blir jag sju år gammal, varje gång håller jag andan och väntar på succé eller fiasko. Det är något evigt med eldandet, en naturkraft som aldrig helt kan förutses. En vedpinne kan vara sur, stickorna för få, papperet för blankt. Det kan alltid gå åt fanders. Och därför är varje lyckad brasa fortfarande en seger.
Att elda utomhus är förstås på en helt annan nivå. Ingen rishög är den andra lik, underlaget kan vara sumpigt eller knastertorrt, vinden nyckfull. Utomhus är jag en neurotisk eldare, vattnar noggrant, har slangen redo, vinden får på sin höjd fläkta stillsamt i trädkronorna, själva rishögen måste vara minimal för att sedan fyllas på eftersom. Ändå bultar hjärtat och kallsvetten bryter ut när lågorna slår upp. Plötsliga vindpustar föser den dånande elden åt ett oväntat håll och jag är redo att dränka alltihop med slangen, men så lugnar den ner sig, elden, tallbarren har förkolnat och kvar finns de långsamt sprakande grenarna, jag går med räfsan runt min härd och granskar den, synar gräsmattan, inga pyrande glödloppor.
Det är en triumf. Så jag fyller på med grenar, några i taget, och sen står jag där tills någon frågar om vi inte ska laga middag, och jag mumlar något osammanhängande och stirrar in i lågorna och fortsätter placera grenar på exakt rätt ställe. Middag? Vi skulle ju elda?
En enda gång fick jag elda i år. I morgon är det förbud igen. Och jag opponerar mig inte, säkerhet går före allt. Jag väntar vackert. Samlar mina grenar. Bidar min tid.