Jag tänker att det innerst inne handlar om vem man vill vara. Hur vill man bli sedd och även ihågkommen. Vi är det vi tänker men blir i andras ögon det vi säger och gör.
Det slår mig när jag på tidningens sportsidor samma dag läser två olika artiklar.
Jag är för långt ifrån för att glasklart kunna ha en åsikt, men ändå: Den svenska golfaren har skrivit på för den kontroversiella och saudifinansierade LIV-touren. Saudiarabien, ett land med uselt register gällande mänskliga rättigheter.
I dess första tävling, på Donald Trumps golfbana i New Jerse, tog han hem segern och därmed 40 miljoner kronor.
Kanske har han försvarbara bevekelsegrunder för att skriva på för touren, så kan det vara, jag vet inte, jag har ingen förstahandsinformation. I vågskålen ligger dock det faktum att han i framtiden kommer att bli ihågkommen för just detta steg.
I samma tidning läser jag om Bill Russell, en av de största någonsin inom amerikansk basket. 88 år gammal har han lämnat livet på jorden.
Han var aktiv som spelare under 50- och 60-talet och räknas som en av de bästa basketspelarna genom tiderna.
Men hans största arv är att han banat väg för svarta spelare i den professionella lagidrotten. Ty så gjorde han: stod upp för svartas rättigheter och prisades för detta genom att 2011 ta emot presidentens frihetsmedalj av Barack Obama.
”I årtionden utsattes han för förolämpningar och vandaliseringar men lät det aldrig stoppa honom. Jag lärde mig så mycket om hur han levde sitt liv” twittrade Obama efter Russells frånfälle.
Som när restaurangpersonal vägrade att servera svarta spelare i Russels lag Boston Celtic i samband med en uppvisningsmatch i Kentucky 1961. Ledda av Bill Russell vägrade laget i sin tur att spela matchen och reste helt enkelt hem.
Det handlar alltid om vem vill vi vara och vilka intryck och avtryck vi vill göra på vår omgivning. Vem hade jag velat vara, den svenska golfaren eller Bill Russell?
I första läget svarar jag Russell, det är givet. Men att leva i utsatthet och misär…jämfört med att få 40 miljoner över en helg och leva livet glatt. Skulle inte stålarna locka? Jo, så klart.
Inget är så enkelt som det först verkar vara. Är jag kortsiktig eller långsiktig? Var och en är, när det ställs på sin spets, sig själv allra närmast.
Jag får nog betrakta mig som skenhelig och fortsätta fundera.
För övrigt behövs nya förbudsskyltar i Visby sommartid. Förbjudet att gå i bredd.