Jag har genomskådat illusionen om att det blir bättre sen. Det blir det inte. Det blir aldrig bättre sen.
Så många gånger som jag tänkt att nästa vecka blir det lugnare, nästa månad. Jag kollar i almanackan: jo, nästa månad är tom. Men när jag väl är där är den lika kluddrad som alla andra blad (jag har fortfarande väggalmanacka, digitalt sist!).
Det blir aldrig bättre sen. Allt rullar på i väntan på det riktiga livet.
”När börjar det riktiga livet?” är titeln på en novellsamling av Fredrik Lindström. Jag har inte läst den, men titeln är briljant.
För är det inte så för oss alla? Dagar kommer, åren går medan vi väntar. På att det ska bli tid över. På att sommaren ska börja. Snart är det äntligen sommar, brukar jag tänka och då kan det redan vara augusti.
Det är ju så mycket vi ska hinna. Sedan. Läsa de där böckerna, måla om stugan eller bara, faktiskt, andas.
Och sedan, medan vi väntar och väntar, kommer verkligheten ifatt. Någon vi tycker om går ur tiden och lämnar oss kvar i livet som vi känner det. Det är en påminnelse om att leva medan vi kan.
Glömd nästa dag, försvisso, men en glimt av insikt är det att allt inte vara för evigt.
Vi for till Närsakar i När, kollegan Malin och jag. Samma morgon hade 87 slag från kyrkans klocka ljudit över socknen, ett för varje år av Allan Nilssons liv. Vid Närsåns mynning var det tyst, vattnet rann stilla, läktarna stod tomma, snö på den lilla scenen där så mycken klokskap yttrats.
I tystnaden tar tankarna ton, på livet, på döden, förutsättningar för varandra; "Föides u blomme u vissne u dåi, multne ti jård u gi näring ti fråi".
Sedan tog vi bilen hem genom vintern mot en fortsatt arbetsdag, allting precis som vanligt.
Det finns i GA en seriestrip som heter ”Medelålders plus” av Sven Bertil Bärnarp. Det är gammfolk som språkas.
Så här lyder texten på en av dem, jag har nålat upp den på väggen: Det är ganska vackert väder idag. Nej, det är det inte, det är dåligt. Det är dåliga tider. Vi får dåliga pensioner. Det är dåligt nu och det kommer att bli sämre. Men det var bättre förr! Nä, förr var det väldigt dåligt. Det kommer alltid att vara dåligt, tro mig.
För ett tag sedan skrev jag en text om att nu lämnar vi skiten bakom oss, 2020, nu går vi mot bättre tider (tro mig, tro mig).
Men det är mot bättre vetande, för jag vet ju hur det blir. Det blir ungefär som vanligt.
Och egentligen – EGENTLIGEN – är det inte så dumt. Jag gillar ju vardagen, det grå, lite regniga, snöiga. Jag får väl helt enkelt fortsätta vänta, det behöver inte vara så märkvärdigt.