Vi fick en speciell relation, Åsa och jag, och nu är hon borta. Egentligen kände vi inte varandra, men jag kom på besök i hennes liv vid några tillfällen med min penna och mitt block, vi talade om dagarna som går, om kampen mot sjukdomen och om hoppet som trots allt fanns där.
Spridd bröstcancer är obotlig, få överlever fem år men hon fick nästan sex år efter beskedet den där dagen i november 2015.
Härom veckan somnade hon in, 47 år gammal. Åsa Persson i Väte.
Hennes make tog kontakt en morgon och berättade att hon natten som gått till slut blivit fri. ”Jag vill att du ska veta”, som han skrev.
I mitt yrke får jag inte sällan fina relationer till dem jag intervjuar. Det blir så i det format jag oftast arbetar: långa samtal om inte sällan svåra ämnen.
Jag känner alltid stor ödmjukhet för dem som delar med sig av känslor och tankar.
Relationen med Åsa i Väte kom att bli något alldeles extra.
Det började med ett mejl, jag visste inte vem hon var, hon skrev att hon gärna ville berätta om sin belägenhet, om den cancersjukdom som drabbat henne, den obotliga.
Den första intervjun publicerades i november 2017. Mitt i all svärta var det ett fint möte. Mycket skratt och ovidkommande småprat.
Sedan dess höll vi kontakten, ett mejl då och då, ett sms, kanske något telefonsamtal. Hon berättade om hur sjukdomen tärde, men tycktes ändå alltid positiv.
Ytterligare en längre intervju blev det, i februari förra året. När hon läste texten före publicering var hon rak och ärlig: ”Du glömde fråga hur lång tid jag har kvar!”.
Så då frågade jag det och hon skickade svaret: ”Jag vill inte veta. Allting är ordnat med begravning och så men jag vill inte veta. Jag lägger hellre energin på att vara här och nu”.
Åsas stora favorit var Ulf Lundell. Musiken och inte minst konserterna höll henne uppe. Sommaren 2019 träffades vi i Gåsemora-ladan, också det blev ett reportage.
Senare på hösten skickade hon ett foto från artistens spelning på Skansen, var tacksam att hon tagit sig dit, allt var en ansträngning ”men det ger ändå så mycket energi”. Låten ”Gå ut och var glad, din jävel” var den som peppade henne allra mest.
”Den fyller mig med energi, inget blir bättre av att man gräver ner sig” brukade hon säga.
I somras blev det en sista resa till Härjedalen, en plats i hennes hjärta. ”Jag hoppas jag orkar” skrev hon i sitt ”glad sommar”-mejl på försommaren.
Hon visste att vägs ände var påtagligt nära, men hon orkade och fick uppleva den friska luften, de vida vidderna.
Nu är smärtan över, till slut är hon fri. En make har mist sin hustru, två barn har mist sin mor, familj, släkt och vänner har mist en nära och älskad.
Och jag är tacksam för den speciella vänskap vi utvecklade.